Det är alltid spännande att få läsa debutromaner. Det är något nytt och spännande när man får ta del av en ny författares första stapplande steg när denne släpper sin första ”riktiga” bok. Incidenten i Böhmen lyckas fånga mig på flera sätt utöver det faktum att det är just en debut jag ska läsa. När jag läser bokens baksida framkommer också att saker som vidskepelse, ockultism och gotisk 1600-tals miljöer kommer förekomma. Något som passar mig som handen i handsken, minst sagt. Förlaget Undrentide har stått för recensionsexemplaret, och jag vill passa på att tacka och bocka för förtroendet. Då åker vi!
En delegation med jesuiter har försvunnit i närheten av Böhmen, och Vatikanen skickar dit Maximilian, en kyrkans agent, för att luska fram vad som hänt. Ganska snart kommer Maximilian och hans medhjälpare, Bertuccio, fram till att det är något skumt i görningen. Ingen verkar ha sett delegationen eller verkar villiga att hjälpa till att lösa mysteriet. Maximilian, som har personlig anknytning till området, måste gräva djupt för att få några svar av den fåordiga befolkningen. Vi får även följa baronessan Magdalen, som nybliven änka ser sig om efter ett sätt att kunna upprätthålla sin flådiga livsstil efter hennes makes bortgång.
Jag gillar när böcker pendlar mellan olika huvudpersoner. Man får olika syn på liknande saker och det bidrar till en mer dynamisk och varierad läsning. Både Maximilian och Magdalen är intressanta på olika sätt, och det är ofta väldigt bra skött i bytena mellan de båda. Man hinner inte tröttna på den ena innan den andra tar vid, så att säga. Om jag ska gå in på saker som inte riktigt föll mig i smaken så kan man kort och gott säga såhär: Jag gillade inte Maximilian. Nu behövdes inte det då boken i sig var väldigt spännande och händelserik ändå, men något gnagde på mig angående Maximilan. Jag tyckte han kändes överlägsen, lite arrogant och bara rent oskön. Antagligen har Årnfelt skrivit honom som en sorts ”likeable douche” som man ska växa sig fram till att gilla och sympatisera med, men det blev aldrig riktigt så för mig, även när man fick lite mer djup och bakgrund till honom. Sen skulle jag gärna se att boken var lite längre, då 250 sidor kändes…litet.
Men förutom mitt ogillande av Maximilian och att jag gärna skulle sett att boken i sig var större, är boken en riktig höjdare. Magdalen, hennes tjänare Else och Bertuccio är alla välskrivna karaktärer som jag skulle vilja se mer av och veta mer om. Miljön föll mig i smaken direkt, och när det blandas in ockultism och vidskepligt tänk så är jag ofta hemma. Mellan vissa av kapitlen får vi också ta del av en persons anteckningar, vilket bara stärker bilden av den ockulta miljö som författaren strävar efter att förmedla. Jag har väldigt lätt att föreställa mig hur det ser ut i boken. Om det beror på att Årnfelt skriver så målande och självklart eller att jag slukar avsnitt efter avsnitt av Penny Dreadful just nu vet jag inte. Förmodligen en blanding av de båda, men jag gillar verkligen hur Årnfelt skriver. Hoppas på fler böcker i den här miljön, då det känns som den ligger rätt i tiden. Ännu ett spännande namn att lägga till i den nya, svenska fantastikhimlen!
Nekroplasma 