Mitt Game of the Year 2020

Att kalla 2020 för ett märkligt år känns nästan som lite blasé vid det här laget, men likväl stämmer det. Det påverkade också mitt spelande markant, har jag märkt i efterhand. Kanske var det rädsla över att bli av med jobbet, men jag har lagt ut betydligt mindre pengar på spel nu än jag vad brukar göra. Istället har jag kört mycket av det jag redan har i mina bibliotek, men främst så spelade jag Elite Dangerous, No Man’s Sky och Football Manager 2020 under våren, förutom Last of Us 2 som kom strax innan pandemin slog till på riktigt. Last of Us 2 hörde också till en liten del av mitt svalnande spelintresse till den del att jag hade svårt att ta till mig andra spel efter jag var klar med det. Men det var inte bara av godo. Nåväl, här är i alla fall min lista på årets, i mitt tycke, bästa spel som kom under förra året.

5. The Last of Us part 2 (PS4)

Det klart mest omskrivna spelet under året, kanske med undantag från tågkraschen Cyberpunk 2077, var Last of Us 2. För min del så jag har väldigt kluvna känslor inför spelet, både när jag spelade det och tiden efteråt när jag diskuterade och pratade med likasinnade om spelet. Spelmekaniskt tycker jag det är ett mästerverk, men karaktärerna och storyn är inte det för mig. Kort sagt. Finns mycket mer att säga och jag försökte mig på ett blogginlägg om spelet som aldrig blev av pga orsaker, men jag har aldrig ”känt” så mycket om ett spel någonsin. På gott och ganska mycket ont. Hade jag spelat fler spel under året hade nog Last of Us 2 kommit längre ner på listan, är jag rädd.

4. Destiny 2: Beyond Light (PS4)

Kanske är lite fusk att sätta en expansion till gamla spel som Destiny 2 här, men det är min lista, jag gör vad jag vill! Och med denna expansion rör Bungie om i grytan ordentligt. Flera planeter/vapen/strikes/raids mm försvinner helt för att göra plats åt färre men mer lättjobbade platser. Och för min del är det helt ok, då jag sällan spelar Destiny så mycket ”som sig bör”, dvs jag kör oftast klart kampanjen och några heroic-grejer, sen drar jag vidare. Med Beyond Light har jag ändå kunnat få en bättre och enklare överblick av vad jag vill göra när jag loggar in, som jag inte hade förut. Sen så är Destiny alltid en fröjd att komma tillbaka till rent spelmässigt. Har fortfarande inte spelat ett FPS med bättre kontroller sen det kom. Lägger man därtill att Bungie rodde ihop nästan hela expansionen med folk som jobbade hemma, är det i alla fall lätt för mig att bli golvad. SYND då att storyn känns lite ”meh”. Men det bådar gott inför kommande expansioner

3. Yes, Your Grace (PC)

Årets sleeper-hit, för min del. Skaffade mig denna lilla pärla när jag sett Many a True Nerd visat det på YouYube, och det var en sådan fröjd att spela igenom. Det är sparsmakat rent grafiskt, rent av fult, men så oerhört charmigt och välgjort att jag inte bryr mig. Världen är genomarbetad och intressant, trots att spelet mestadels består av text och beslut som tas därigenom. Kort sagt är man en kung som ska styra sitt rike. Man håller hov, talar med diverse folk i riket, löser deras problem och tvister. Ska man rusta för krig eller förstärka slottets försvar och låta bondesamhället lida osv. Som sagt, oerhört mysigt spel som flera borde spela!

2. Football Manager 2021 (PC)

Folk som känner mig vet om min obeskrivliga kärlek till Football Manager. Trots att det är en glorifierad excel-template så kommer alltid många av mina spelminnen från alla år från det årets uppsättning av FM. Jag tror jag har runt 20 st FM i mitt steam-bibliotek varav det ligger långt över 100 timmar på samtliga. Årets upplaga är en uppgradering från förra året där Sports Interactive tog ganska stora kliv och gjorde om grafikmotorn rejält, samt att man gav oss statistiknördar ännu mer verktyg att leka med. Detta har fortsatt i årets upplaga och jag skulle vilja påstå att FM21 är ett av de bästa spelet i serien på många år. Har i dagsläget två saves igår där jag försöker mig på en moneyball-approach och en där jag har en ungdomssattsning. Spelet har också fått mig att bredda mina vingar i excel och kalkylblad, vilket är välkommet i mitt vanliga arbete också.

1. Crusader Kings III (PC)

Paradox enorma kungasimulator har krossat allt. Detta spelet är anledningen till att jag ännu inte kunnat köra spel som Hades, Empire of Sin, Ghost of Tsushima och The Pathless ännu. Jag har en hel del timmar i Crusader Kings II genom åren, och jag var lite orolig att uppföljaren skulle kännas lite sparsmakad, dels med tanke på hur många DLC och grejs som CKII ändå hade och dels med tanke på hur Paradox brukar skeppa sina spel(Bra men kanske inte jättemycket innehåll alltid. Se Stellaris och Imperator Rome tex) och låta de växa över tid, men CK3 överraskade mig. Uppgraderingarna från CK2 är stabila och det känns både mer lätttillgängligt för nya spelare och har djupet som mer rutinerade rävar strävar efter. Sen att spelet släpptes mitt under mitt Vikings-maraton låt det inte fatet heller, kan man säga. Har bara kört med vikinga-kungar i dagsläget, men jag spanar mer och mer åt kontinenten.

Annons

Mitt Game of the Year 2019

2019 har varit ett märkligt år för mig. Jag har saknat ett spel av magnituden God of War eller Red Dead Redemption 2, som närmast definierade spelåret 2018. Men det sagt är det lätt att tro att jag inte tycker att 2019 är ett lika starkt år som 2018 var, som enligt ganska många var det bästa spelåret på mycket länge, om man ska tro media. 2020 verkar på pappret bli ett spelår att minnas också, då bland andra Cyberpunk 2077 och Last of Us 2 kommer släppas där. Är då 2019 lite av ett mellanår? Nja, både ja och nej, skulle jag säga. Även om det släpptes ett spel med stort S som andra år, kom det många titlar som jag kommer ta med mig under lång tid framöver. Även om jag inte tycker det släpptes någon 10/10, så kom det ganska många 8-9/10. Hög lägstanivå, kanske jag menar? Det låter bra i fotboll, så vi kör på det. 2019 – spelåret med hög lägstanivå!

Något annat som kom att känneteckna mitt spelår 2019 var att jag återbesökte titlar mer frekvent. Jag drog igenom Red Dead 2 igen när det kom till PC (trots pissig launch), jag gjorde nya saves i Battletech, Civilization VI och Stellaris, samt att jag regelbundet återvände till Football Manager 2019 och Gwent (då främst på iOS). Men visst spelade jag en del nytt också, och här är utan längre ordbajseri, min topp 10-lista för Game of the Year 2019. Håll tillgodo:

• 10 – Age of Wonders: Planetfall
• 9 – World of Warcraft: Classic
• 8 – Greedfall
• 7 – A Plague Tale: Innocence
• 6 – Phoenix Point

5 – Control

Remedy har länge varit en favoritutvecklare för mig. Jag föll hårt för hur häftigt Max Payne var när det kom, och jag har följt varje spel de har släppt sedan dess, utom Quantum Break, märkligt nog. Jag skulle vilja hävda att Control är deras bästa titel, kanske i konkurrens med Alan Wake, men på olika premisser. Alan Wake är fortfarande lysande vad gäller stämning och storytelling, men Control har en överlägsen kontroll (no pun intended) och strider som flyter på utan att någonsin bli tråkiga, tack vare dina psykiska krafter och nytt, spännande skjutvapen. Control var ett sant nöje att spela, från början till slut.

4 – The Outer Worlds

Det här var nog det spel jag sett fram mest emot de senaste åren, kanske med undantag för Cyberpunk 2077. Obisidian gjorde, som kanske alla vet vid det här laget, det bästa Fallout-spelet någonsin (New Vegas) och Outer Worlds kom vid precis rätt tillfälle för min del. Dels vart jag oerhört besviken på Fallout 76 som Bethesda släppte tidigare, och dels var det länge sen jag spelade ett nytt, fräscht RPG-skjutarspel av den här kalibern och med samman vassa dialog som i New Vegas. Outer Worlds infriade alla förväntningar jag hade på spelet med råge. Är det perfekt? Gud nej! Det finns massor att förbättra till en uppföljare, men som grund är det här spelet många stunder rent fantastiskt!

3 – Star Wars Jedi: Fallen Order

Det här spelet har jag också längtat efter. Det har kommit och gått rykten om Star Wars-spel som ska vara rena singleplayer genom åren, men det känns alltid som att de antingen skrotats (Star Wars 1313) eller blivit FPS-skjutare istället (Star Wars: Battlefront). Men det jag vill ha, är en bra historia i den här världen som jag älskar så mycket. Knights of the Old Republic tillhör mina favoriter genom tiderna, och även om Fallen Order inte kommer upp till deras höjder, är det här ändå väldigt väldigt bra, tycker jag. Det är snabbt tempo, fantastiskt vackra miljöer och det känns verkligen köttigt när man svingar lasersvärdet. Fallen Order blandar mycket från olika spel, men mest tänker jag att det är en blandning av Uncharteds utforskarsida och bladvändare-handlig tillsammans med ett sparsmakat och avskalat Dark Souls-inspirerat stridssystem. Det gifter sig kanonbra!

2 – Disco Elysium

Jag var inte alls beredd på Disco Elysium. Jag hade inte hört talas om det innan det släpptes och jag fick upp ögonen för det då flertalet youtubers och recensenter började vurma för det. Och ja, de hade rätt! Senast jag spelade ett isometriskt rpg som var såhär lästtungt och filosofiskt var nog Planescape: Torment för en massa år sen. Jag var inte alls beredd på hur hela mekaniken med dialogvalen och attributsskalan var satt eller någonting. Och vilket underbart uppvaknande jag fick av det! Det var länge sen jag satt och njöt av ett spel som mest går ut på att läsa. Dialogen är rapp samtidigt som den är stor och vid. Det är med stor aktsamhet och kärlek som jag styr min gravt alkade utredare genom historien som utspelas i detta mycket, mycket lovande debutspel!

1 – Outer Wilds

Känns som Outer Wilds kommer vinna många GOTY-priser om jag skrollar igenom mitt sociala medie-flöde. Inte svårt alls att förstå varför. Då har ändå spelet haft lite uppförsbacke med exklusivitet till Epic Store och endast tillgång till Xbox via game pass vid launch osv. Att spelet ändå fått den genomslagskraft som det fått, säger en hel del om dess kvalitet. Det är ändå svårt att beskriva vad Outer Wilds är för spel. Du är en rymdfarare på väg till din första rymdresa och…egentligen bestämmer du själv vart du vill åka. Det är en sandlåda och du får ta över spakarna nästan direkt. Jag brukar inte älska den här typen av spelupplägg annars, men det är något med Outer Wilds som gör att jag bara MÅSTE ut och hitta grejer. Saker låses upp bit för bit, och precis som jag tror att jag är något stort på spåren så sprängs solen och jag måste börja om. Det är ganska mycket som egentligen får mig att vända på klacken med andra spel, men jag stannar kvar här. Och tar mitt skepp ut i det stora oändliga igen. Alla måste spela Outer Worlds.

Tidiga intryck: Pillars of Eternity 2: Deadfire

Jag gillade verkligen Pillars of Eternity. Tycker det blåste liv i en tämlligen slumrande genre när det begav sig, och det har kommit mången bra titlar i det klassiska isometriska spektrat efteråt också, Divinity: Original Sin 2, Wasteland 2, Torment: Tides of Numenera och Tyranny, för att nämna några. Det jag föll för med Pillars of Eternity var mest av allt den homage spelet gjorde till svunna storheter som Baldur’s Gate, och karaktärerna.

Under mina dryga 70-80 timmar av den första genomspelningen blev Edér, Aloth, Durance och de andra en fröjd att lära känna. Framförallt Durane och Grieving Mother, skrivna av Chris Avellone, fick mig att bli väldigt intresserad av deras backstory och det var just de två jag först gick och pratade med med jämna mellanrum, för att lära känna dom lite bättre. Något som jag upptäckte en bit in i spelet var dock att jag inte riktigt föll för storyn. Den var ok, men inte mer. Jag gillade storyn och upplägget i Tyranny mer, till exempel. Pillars var större på alla sätt och vis, men storyn grep aldrig riktigt tag i mig.

Detta är något som kommer mig för nu när jag spelar igenom Pillars of Eternity 2: Deadfire också. Jag har trevligt, det är fortfarande roligt att strida och plocka bra loot från mina fiender och allt det där, men jag hookas inte av storyn! Det finns vissa ställen där storyn tar rejäl plats och det är där spelet skiner som mest i min mening, men väldigt mycket annat känns bara som utfyllnad. Detta kan göras bra, kolla bara på Witcher 3 där några av de bästa storybitarna finns i sidouppdragen, men här tycker jag inte det kommer till sin rätt alls. Jag vet att Obsidian med Josh Sawyer i spetsen har jobbat kopiöst med att etablera en rejäl lore redan under första spelet, men jag vet inte…den biter bara inte tag. Och det är synd.

Något som är ännu mer synd är att jag inte faller för karaktärerna på samma sätt som förut heller. Några är återkommande från förra spelet och några är nya för Deadfire. Dom är 3 av 5 mest allihop, medan Pillars 1 hade i alla fall två karaktärer som stack ut i min mening(Durance och Grieving Mother). Nä, Chris Avellone har inte varit med i skrivarbetet av Deadfire, och det märks tyvärr.

Trots att jag låter lite neggig kommer jag fortsätta spela tills jag är i mål. Spelet har trots allt fått stundtals lysande recensioner, och jag kan absolut se varifrån de kommer. Några saker jag tycker är rent lysande är tex:

• Den grafiska designen

Grafiken har fått en rejäl skjuts i Deadfire jämfört med Pillars 1(som ändå var slående vackert, det också). Framför allt är karaktärerna mer detaljerade och små saker som att magiker tar upp sin spellbook för att läsa besvärjelser och att sedan slå ihop den direkt efter effekten gör oerhört mycket för designen. Även ljussättning och annat har fått en rejäl genomkörare också. Och VATTNET! Nästan i klass med Sea of Thieves, i min mening.

• Stealth-mekaniken

Jag hade otroligt svårt att få till en klassisk backstab-rogue i första Pillars, till mitt stora förtret. I Deadfire har Obsidian gjort om så att man numera kan se fiendens point-of-view i form av en kon framför ögonen a la Metal Gear Solid. Välkommen ändring!

• Multi-klassa!

Också en egenskap som saknades i förra spelet. Visst har det sin charm att köra en klass rakt igenom, men en Rogue/Cipher kan man ha vansinnigt skoj med. Det är också med denna typen av valmöjlighet som gör att folk spottar ur sig helt absurda builds och postar på Youtube.

 

 

 

Mina bästa spel för 2017

Det är kul med listor! Jag har lyckats skriva ihop lite kort om vilka spel jag tycker har varit bäst under året som gått. Först kanske jag ska prata om elefanten folk kommer hitta i rummet efter man läst listan kanske: Jag har inte spelat MÅNGA av spelen som klassas som ”bäst” av väldigt många. Ett urval av titlar jag inte hunnit spela ännu under 2017 var tex Nier: Automata, Prey, Mario Oddessy, Zelda, Shadow of War, Torment, Cuphead, Persona 5, Edith Finch osv. Med andra ord är det här min högst personliga lista, såklart. Håll tillgodo:

10 – Dishonored: Death of the Outsider (PC)

Death of the Outsider visar en gång till att Arkane Studios nästan är bättre på att göra bra storys i sina DLC snarare än i själva huvudspelet. Precis som Knife of Dunwall och Brigmore Witches gjorde med första spelet, visar Death of the Outsider upp en mer fokuserad historia där mycket tidssparande från huvudspelets slopats. Billy Lurk och Daud är otroligt bra presenterade och längtan efter mer historier från Dunwall och Karnaca har inte ebbats ut, direkt.

9 – XCOM2: War of the Chosen (PC)

XCOM 2 var ett svårt spel, tyckte jag. Även på de enklare nivåerna. Mina misstag blandat med de band jag knutit med mina squads gjorde varje strid till ett rent helvete med en nerv som närmast kan jämföras med PUBG i sina värsta stunder. In kommer War of the Chosen och gör spelet ännu svårare, men ger mig som spelare så så mycket mer att leka med. Nya fiender, nya klasser(Reapers är svincoola) och nya, innovativa spelmoment gör att varje strid känns som ny och fräsch. Om jag bara kunde sluta döda av mina bästa soldater…

8 – Destiny 2 (PS4)

Jag har ärligt talat ganska svårt att se skillnad på Destiny och Destiny 2. Visst är det snyggare, något tajtare kontroll och lite nya ställen, men annars? Nja. Är det något dåligt? Kanske inte? Destiny 2 har den unika egenskapen att jag kan vara borta från spelet i ett par månader, hoppa in igen, och ändå sitter kontrollen direkt som en smäck. Det är helt enkelt väldigt lätt att återkomma till Destiny 2 och skjuta rymdmonster. Jag gillar storyn, jag gillar mycket av lore-delen och det är kul att det ramlar in nya vapen och kläder då och då. Destiny 2 har helt enkelt blivit mitt go-to spel att spela när jag inte spelar något annat ”på riktigt”. En snygg palettrensare.

7 – The Long Dark (PS4)

Survialspel har inte riktigt varit min grej, ärligt talat. Jag har försökt med Don’t Starve, Flame in the Flood och andra titlar, men det hugger aldrig riktigt tag. Egentligen borde inte Long Dark göra det heller, om det inte vore för den enkla anledningen att det nu kommit ett storyläge. Att ta sig an den vackra, karga kanadensiska vildmarken som Henry har varit en fröjd. Trots att döden ligger närmre än vilket Dark Souls-spel som helst. Att jonglera Henrys histora samtidigt som spelet introducerar mig för det jag behöver kunna för att överleva ens en enda natt, är riktigt bra och fungerar relativt smärtfritt. Rutinerade röstskådisar som Mark ”Maleshep” Meer och David Hayter förhöjer upplevelsen ytterligare. Lägg därtill till den sagolika grafiken och kvalitativa ljudbilden och jag är hemma.

6 – Endless Space 2 (PC)

Endless Space 2 är ett BRA spel! Det tog lite tid innan jag kom in i det ordentligt, men tids nog fastnade jag hårt. Det är otroligt snyggt i sitt utförande, både rent grafiskt och UI-mässigt. Raserna är bra utmejslade med specifika egenskaper som inbjuder till många genomspelningar och ett politiskt system som, konstigt nog, är skitroligt. Mot rymden!

5 – PlayerUnknown’s Battleground (PC)

Egentligen kanske PUBG skaa ligga högre upp här, men felet är mitt eget. Jag har bara spelat solo, nämligen, och jag har hört att det blir en helt annan upplevelse när man spelar med folk. Jag har dock inte möjlighet, eller ens lust, till det. Hur som helst är det svårt att blunda för vilket pansarkryssare som PUBG blivit. Jag har haft väldigt nerviga matcher, precis som alla andra och jag kollar på streams nästan dagligen. Egentligen är inte det här min typ av spel, men det här är något speciellt.

4 – Assassin’s Creed: Origins (PS4)

Årets överraskning, sett till hur jag sett på spelserien innan. Att Ubisoft tog ett år extra på sig för Origins har bara varit av godo, tycker jag. Spelet känns mer komplett och med mer tanke bakom än andra av seriens titlar, där mycket mest kändes inkastat snarare än inarbetat. Egypten är otroligt vackert! Kontrollen är snortajt och Bayek är väldigt hygglig och trovärdig som protagonist. Bra gjort, Ubisoft!

3 – Horizon Zero Dawn (PS4)

När jag spelade Horizon i början av året vart jag stensäker på att det skulle bli årets bästa spel. Det blev det nästan också. Aloys historia var en ren fröjd från första stund och en närmast perfekt svanesång för var open world-titlar av den här typen kan bjuda på. Aloy är enkel att styra, lätt att relatera till och världen som Guerilla målar upp är inget annat än storslagen. Hade spelet haft liiite vassare story och, framförallt, bättre sidouppdrag hade Horizon nog tagit förstaplatsen. Kanske.

2 – Divinity: Original Sin II (PC)

Det här jävla spelet. När jag har kollat på folks GOTY-listor och lyssnat på flertalet poddar om ämnet står det ganska klart att Divinity OSII är 2017s mest bortglömda spel. Larian Studios har jobbat kopiöst för att förbättra varje del som gjorde nystarten med förra kickstarterspelet så framgångsrikt. DOSII fyller i samtliga boxar i vad jag letar efter i ett isometriskt RPG; Bra story, bra karaktärer, lättilgängligt stridssystem och en bra spelvärld med tillhörande mekanik och frihet. Det finns egentligen inget att klaga på här. Lariant Studios har fått in en riktig fullträff som kommer eka i flera år inom rollspelsgenren. Det är bara att buga. Alla måste spela.

1 – Pyre (PC)

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde Pyre skulle vara såhär bra. Jag gillar Supergiant Games tidigare alster Bastion och Transistor väldigt mycket, så min ribba var hög, så att säga. Jag tyckte spelet såg coolt ut, med härlig stil men inte helt övertygad av själva rymdbasket-momentet. Men jag hade fel. Först och främst är karaktärerna, dialogen och designen av Pyre helt makalösa. Jag föll direkt för Jodariel, Hedwyn, Rukie och de andra karaktärerna som korsar ens väg i spelet. Sen var själa sportmomentet roligare än jag väntat mig. Så fort jag hade en vinnande taktik på plats kastades reglerna och förutsättningarna om, om det så var att karaktärer blev otillgängliga eller nya spelmoment. Väldigt bra balanserat och flera av karaktärernas historia kommer jag bära med mig länge. Och musiken är gudomlig. Darren Korb är en jävla stjärna alltså.

Intryck – Destiny 2 betan

När jag spelar onlinespel, mmo:s, mmorpgs eller what have you, spelar jag nästan alltid fel. Jag spelar spelen som ett singleplayer-spel, med lite lite interaktivitet med andra spelare, men helst inte. Det är som att jag alltid vill vara med i svängen, fast inte hela vägen. Det är samma syndrom i varje onlinespel jag spelat:

World of Warcraft – jag spelar för storyn. Den lökiga, ostiga och ganska pompösa storyn. Jag gillar att glida runt i zonerna och göra quests, få mer inblick i spelets lore och bakgrund, få nya vapen, rustning och allt det där. MEN, sen tar det alltid stopp för mig. Det blir alltid så att jag till slut kommer till ett parti där spelet kräver mer av mig än vad jag vill ge: det styr mig till att raida. Jag drar gränsen vid instanser, där jag slumpmässigt hamnar med ande spelare och tar mig an en uppgift, som oftast inte är längre än 15-20 min. Bra loot, bra bossar och oftast en rätt trevlig tillställning. Men sen kommer nästa trappsteg, och där går jag aldrig upp. Jag kommer aldrig ha den orken, lusten eller engagemanget att lägga på nästa nivå, vilket jag tycker är synd, men rättvist på nåt sätt.

WoW är ett exempel, men jag kan slänga in titlar som Star Wars: The Old Republic, Age of Conan, Warhammer: Age of Reckoning, Aion, Rift och The Division också. Inte samma spel, men oftast faller de inom samma mall, med The Division, och framför allt Destiny, som undantagen. Destiny… jag har, precis som många med mig, ett komplicerat förhållande till Destiny. Jag köpte det dag 1, spelade som en tok. Föll pladask för den tajta kontrollen, ljuvliga grafiken, kompakta ljuddesignen och smörgåsbordet av planeter och ställen att utforska och förkovras i. Men sen tog storyn bara slut. Om det en var en story. Det kändes himla ojämnt och bökigt under tiden jag spelade också, vill jag minnas, men jag spelade glatt vidare i hopp om att spelet skulle förklara för mig hur det låg till innan det var slut. Men icke. Historien i originalutgåvan av Destiny blev en praktfull pyspunka, och det skulle krävas ett suveränt DLC(The Taken King) för att få in mig i det igen. Nu har jag suttit i några dagar med betan till Destiny 2 som släpps 9:e september, och tänkte nämna några av mina intryck av detta.

1. ”Homecoming” är det bästa story/kampanjuppdraget som Bungie designat hittills. Det ger mig så mycket nöje. Här har vi mer interaktivitet med NPCs som Zavala, Cayde-6 och Ikora(Warlocks for teh win, obvi) men även mer kringliggande karaktärer som blandar sig i, något jag och många med mig saknade i första spelet, men som Bungie försökte råda bot på med The Taken King-DLCt. Det är fortfarande en korridorskjutare i grunden, men en satans snygg sådan. Miljöerna är redan jättevackra, så där behövdes inte mycket jobb egentligen. ”Homecoming” sätter verkligen ribban för var Bungie vill att storyn ska ta vägen i Destiny 2.
2. Kontrolllen känns tyngre och köttigare än i Destiny. Ok, jag kanske ska vänta tills min karaktär i Destiny 2 är fullt uppgraderad med skills och sådär innan jag sätter bedömningen, men i betan känns kontrollen och styrningen tung, jämfört med ettan. Fast tung på ett bra sätt. Det påminner om hur kontrollen var i gamla Killzone 2, om nu någon minns det spelet. Sen har Bungie av någon anledning flyttat på funktionerna L1-L2 och R1-R2 jämfört med Destiny, så där blir det till att ändra knappar, eller anpassa sig.
3. Ljudbilden är fortsatt ljuvlig. Även om alla vapen i spelet är påhittade så känns kraften och stunsen i dem så himla äkta, på något sätt. Att segla fram genom det regniga Homecoming-uppdraget och pricka Cabal-fiender med sin Handcannon(mitt val) och få det där pysch-ljudet från fienden när man får in ett headshot är så fruktansvärt vackert. Bungie har alltid lagt mycket fokus på ljudbild och ljuddesign, på samma sätt som tex Dice, och det märks verkligen i betan.
4. Mer fokus på PvE och story. Mycket av den negativa kritiken som Bungie fick efter släppet av Destiny var att storyn var osammanhängande och slarvigt gjord. Det bubblade upp artiklar som visade hur arbetet gått till bakom kulisserna, att vissa beslut togs bort, vissa togs emot osv. Hur som helst kändes det som att Bungie först ville berätta en helt annan historia än den vi fick, och den verkade faktiskt lite bättre också, om jag ska vara ärlig. Med Destiny 2 känns det som att Bungie vill leverera mer av det spel som Destiny blev först efter The Taken King, och inte mig emot. Att spela Destiny nu är forfarande väldigt roligt. Det finns mycket events att göra, både i social space och ute på patrullerna/bountys/strikes/nightfalls och raider. Om jag fattat rätt ska det även finnas en funktion att kunna haka på de stora spelarna i de så aktade raiderna, så att även spelare med mindre tid ska kunna ta del av dem. Vilket i min värld låter helt fantastiskt, men som jag förstår kan reta en del av de som lägger hundratals timmar för att komma just dit av egen maskin.
5. Det är inte mycket nytt, och det är bra. Ända sedan Bungie visade upp trailers, gameplay och annat från Destiny 2, har en stående kritik varit att spelet ser ut som det gamla Destiny. Det är ingen jätteuppgradering grafikmässigt, verkar inte erbjuda mycket mer i fiendeväg osv. Är det inte mer av en expansion vi får istället för ett nytt spel, är en annan kritik som förekommit. Ärligt talat har jag inte brytt mig om det så mycket. Jag kräver inte att spelstudior ska uppfinna hjulet vid varje titel. Destiny hade väldigt mycket som fungerade, varför ändra på det? Det viktiga är att Bungie verkar ha lyssnat på fanbasen och vidtar åtgärder därefter. Grafik, ljud och designmässigt håller första Destiny fortfarande högsta klass, så där finns egentligen ingen anledning att lägga alltför mycket krut. Mer fokus läggs istället på gameplay och story, och jag känner mig nöjd med det, ärligt talat. I alla fall av betan att döma. Vi får ju se vad man tycker när spelet väl  släpps.

Här är en länk till när jag spelar igenom uppdraget ”Homecoming” samt striken ”The Inverted Spire”

Vad jag tycker om: Playerunknown’s Battleground

Playerunknown’s Battleground är ett spel som jag aldrig trodde jag skulle tycka om. Jag har provat en del liknande titlar genom åren. DayZ, Arma 3 och H1Z1 har alla någon gång ramlat förbi min skärm. Dock så har jag inte fastnat för något av dem. Svårt att riktigt sätta fingret på varför, men främst tror jag att det beror på att spelen känns mer som att de kommer till sin rätt i co-op istället för att spela ensam. Något jag genom åren varit allergisk mot. Jag spelar helst själv, eller snarare, spelar hellre med andra när man inte behöver prata. Bra exempel är instanser i World of Warcraft eller The Division och motsvarande. Därför är jag ganska förvånad att jag nu ska skriva av mig lite om Playerunknown’s Battleground, eller PUBG, som jag tänker kalla det i texten framöver.

Det är egentligen diaboliskt enkelt; du hoppar ut genom ett flygplan, fallskärmar dig ner till utvald plats och en klassisk battle royale inleds. In i första bästa hus, loota skiten ur det, hitta vapen, ammo, skyddutrusting, the works liksom. Allt är väldigt rättframt. Samtidigt som du håller på gäller det att eleminera eller ducka för fiender. Rundan börjar med 100 personer och bara en kan vinna. Det är upp till var och en vilken strategi man uttövar. Själv kör jag på ”rädd kanin”-formen, och väljer ofta de mer ödliga platserna på kartan, där jag tror jag kan få vara i fred större delen av matchen.

Men plötsligt så tutar spelet till och informerar mig att jag måste ta mig inom en viss radie innan en klocka går ut, annars är det kört. Spelet tvingar mig gång på gång ner till en allt mindre och mindre yta, och till slut blir det allt som oftast en regelrätt shootout för att utse vinnaren. Och jag vet inte, andra spel har ju haft liknande mekanik genom åren, men jag har aldrig fallit så hårt för den som jag gör i PUBG. Kommer jag till ett hus och ser en öppen dörr, det är den värsta känslan som finns. Är den jäveln kvar? Finns det något loot kvar? Är det en fälla? Allt detta för en jävla dörr. För att inte tala om skräcken jag känner när jag rör mig ute i öppen terräng och hör ett skott. Fy fan. Det kanske är för att jag är ny till den här typen av spel, men jag känner en otrolig puls och nerv under nästan alla rundor jag kört än så länge. Att spelet blivit en twitch-sensation har jag inga som helst problem att förstå. Spelet är nästan lika roligt att se på som att spela, vilket inte många spel kan skryta med.

Finns det något negativt att säga om spelet är det att det trots allt fortfarande är i early access med allt vad det innebär. Det laggas och kärvar emellanåt och det kan störa ganska många i vissa lägen. Att komma trea på grund av lag är en källa till ragequits så bra som något. Men med 2 miljoner sålda enheter tvivlar jag inte på att utvecklarna ligger och optimerar utav bara helvete dygnet runt. Jag tror framtiden är ljus för PUBG, och jag kommer med all säkerhet återvända till spelet när det börjar snacka om GOTY.

Vad jag tycker om: Mass Effect Andromeda

Så kom det då äntligen! Ett nytt Mass Effect. Som så många andra är jag en stor beundrare av första trilogin, anser rentav att det är den bästa och viktigaste spelserien under den förra generationen. Som så många andra var mina förväntingar väldigt stora på Mass Effect Andromeda och jag har inte missat vilket ljummet mottagande spelet  fått hos vissa. Jag spelar det, och gillar det, men ser såklart  var bristerna ligger precis som många andra också gör. Det här inlägget är mest för mig själv. En plattform att få orda av mig lite, då jag tycker det är mycket som behöver sägas om spelet. Så här är, helt enkelt:

Mina tankar om Mass Effect Andromeda.

SPOILERS! Obvi…

Seriöst, varför kunde ni inte bara turats om att ha hjälmen där? Dumme jävel

Det här spelet spretar åt så många håll att jag inte riktigt hänger med. Mycket av spelets uppenbara brister känns verkligen som att de kunde unvikas om spelet bara haft lite mer tid på sig i processen. Bioware har i dagarna gått ut med att det ska komma en större patch (torsdag den 6:e, tror jag) som ska rätta till många av de problem folk haft med spelet sedan släpp, vilket i mina ögon luktar att studion inte haft tillräckligt mycket tid på sig att fixa saker från början. Släppdatumet skulle hållas, antar jag. Men hur EA’s process ser ut kan jag inte uttala mig om. Att spelet känns lite ofärdigt på sina ställen är det svårt att inte hålla med om.

Jag satt häromdagen och listade saker jag gillade respektive ogillade med spelet. Tänkte redogöra lite:

Vad jag GILLAR med Andromeda:

1. Grafiken

Grafiskt är Mass Effect Andromeda en riktig fullträff, mer eller mindre. Det här låter ju ganska knasigt med tanke på den nivå av skitstorm Bioware fått med spelets ansiktsuttryck. Men det tar jag längre ner. För faktum är att förutom animationerna på ansikten och viss typ av ”stelhet” hos vissa karaktärer, är Andromeda skitsnyggt! Jag föll direkt för designen på planeter och mellansekvensker  och när jag kom till Havarl, planeten med mycket skog och typ djungel, då skakade jag på huvudet, dels av förundran över Frostbite-motorn och dels hur onödigt det är att ansiktena och animationerna känns så ofärdiga. I övrigt är spelet kanonsnyggt, och förhållandevis bra optimerat också, då jag kör på PC. 60fps utan större hicka på min relativt lågmälda dator är ett  stort plus.

EDIT: Efter att jag skrev detta har det dessutom kommit en patch som fixar till mycket av det folk störde sig mest på just med ansiktsanimationerna och ögonen hos vissa NPC:er.

2. Striderna

I början var jag inte alls såld på striderna. Jag saknade att kunna pausa strider för att använda min myriad av krafter jag hade till mitt förfogade och att kunna delegera mina kompanjoner på ett bra sätt. Men jag vande mig ganska snabbt. Nu tycker jag att striderna har ett helt annat flyt än tidigare och det är nästan ett rent nöje varje gång jag hamnar i strid. Jag kan ibland fortfarande störa mig på att bara ha tre krafter till mitt förfogande vid varje given tid då jag inte alls gillar valet av att kunna ha olika profiler på min karaktär heller. Jag vill vara en infiltrator. Punkt. Men det är bara så jag spelar, antar jag. Hur som helst, striderna känns varierande, köttiga och med just rätt mängd av kaos för att göra varje strid unik. Även om det, tyvärr, mattas av efter x antal timmar.

3. Ljuddesignen

Bioware har alltid varit bra på ljud och musik. Även om Mass Effect 3 fick en hel del skit så var det på en punkt som spelet verkligen briljerade i min bok, och det är i ljudeffekterna från vapnen. Det var riktig UMPH när man sköt i det spelet, på ett sätt jag inte upplevt utanför DICE spel innan. Jag kan gladeligen säga att den fantastiska ljudbilden ligger kvar i Andromeda. Ljudet som min Isharay V ger ifrån sig när jag tittar fram och skjuter en fiende är väldigt tillfredsställande. Musikmässigt är Andromeda ett litet steg tillbaka, i alla fall för mig såhär i början. Övriga titlar hade lite mer minnesvärda spår. Men det är för den sakens skull inte dåligt. Musiken sköter sin uppgift utan att glänsa, kan man säga.

4. Planeterna fortsätter utvecklas efter att du åkt därifrån

Det här är en liten, men ändå ganska skön grej med spelet. Ett tag efter jag fixat iordning planeten Eos och jag kände mig redo att åka vidare sa mina kompanjoner till mig att ”det hade varit skoj att se Eos igen för att se vad som hänt där det senste” typ. Vilket är ganska najs, kan jag tycka. Gillar att utvecklingen inte står stilla bara för att jag som spelare inte är kvar på planeten. Byborna, eller vad man ska kalla dom, kan faktiskt klara sig själva, mångt om mycket. En härlig touch som gör världen som Bioware vill måla upp med Andromda, lite mer nyanserad och ”verklig” om man så vill.

Drack. En ganska ball karaktär som tyvärr förstörs av dåligt manus. Det är lite för mycket ”HAHA I like the way you think, kid!” hela tiden. Kom igen!

Och så sakerna som jag inte vart lika förtjust i då. Då patchen fixade till det mesta med ansikten och ögon tänker jag inte nämna det nu. Men ändå:

Vad jag INTE GILLAR med Mass Effect Andromeda

1. Planeterna är stora utan anledning

Det här var jag rädd för redan innan release. Jag tyckte att Bioware redan med senaste Dragon Age: Inqusistion att vissa av zonerna var för stora utan att innehålla något mer än kunna skryta med att ”våra zoner är lika stora som hela kartan i DET SPELET osv”. Jag har gärna stora kartor och zoner, men då vill jag ha en anledning till det också, inte bara vara stora för storlekens skull. Upptäckarkänsla, säger vissa, men ärligt talat, nästan allt man upptäcker är ju gamla remnant-prylar och kett-läger där det bara är att sopa rent fiender och skanna in lite researchpoäng. När Bioware innan release sa att ”våran första planet(Eos, tror jag) är större än hela Hinterlands från Dragon Age: Inq”, darrade jag rejält. Tycker att planeterna var lagom stora i det första Mass Effect redan, men efter att klagomål kommit under del 2 och 3 att upptäckardelen vart mer eller mindre obefintlig, antar jag att det här är en ganska så naturlig utveckling. Ja men upptäck då för faan, typ.

2. Hanteringen av inventory och User Interface

Det här tycker jag är så märkligt. Under uppdrag kan jag plocka på mig massa saker, så kallad looting. Jag kan loota så in i helvete med grejer på vissa uppdrag att spelet säger till mig att det räcker nu, du kan inte ta mer. Ok, men när jag sen ska gå in och börja använda mitt nya, fräcka vapen jag precis tagit från en kett, då kan jag inte equipa det? Det går bara att göra vid en frontier outpost eller från Tempest. Va fan? Det här är så jävla dumt och inkonsekvent att jag baxnar. Varför ens ha inventory och hela det där ui:t om jag ändå inte kommer kunna använda det sedan? Man kunde väl hittat på en anledning som i tex The Division, där vapen man hittar i spelets Dark Zone, måste skickas in i karantän innan man kan använda vapnet utanför. Något sånt hade KANSKE kunnat förlåta Bioware här, men nu är det bara dumt. Riktigt jävla dumt. Där sitter man och dreglar över vilka bra stats och attribut ett vapen eller rustning har, och så kan jag inte använda det? Visst, jag kan ta mig till en outpost eller mitt skepp, men känns inte det jävligt onödigt? Det tycker jag. Väldigt frustrerande.

3. Huvudstoryn

Den här är lurig. Jag tycker nog, med facit i hand, att storyn är rätt ok. Men däremot tar storyn en jävla tid innan den sätter sig. Jag fick traggla mig genom tre eller till och med fyra planeter innan jag riktigt började bry mig om huvudstoryn. Jag vet inte riktigt vad det beror på heller. Kanske beror det på att jag inte träffar på spelets huvudskurk, Archon, på väldigt länge. Ett möte i början som visar att det ändå finns något av intresse här, men sen pyser det tyvärr ut till ingenting under lång lång tid, för att sedan smälla till ordentligt. Jag tyckte det var intressant att läsa om kett och deras struktur och samhälle, men det var just det att jag var tvungen att läsa mig till allting, eller höra audio-logs, som tyvärr bromsade lite väl mycket. Det är saker som är lätta att missa, och det tycker jag är synd. Det ska inte behöva ta runt 25-30 timmar innan en historia ska rycka tag i en.

4. Dialogerna

Den här är också lite konstig. Jag tycker att röstskådisarna överlag gör ett bra jobb, men det som dom säger är ibland jättekonstigt. Manuset känns som att det behövdes slipas lite på, minst sagt. Inte heller helt förtjust i det här ”lägga till en feeling” på ett svar. Men det känns igen från Dragon Age, så det är väl bara att vänja sig, antar jag.

5. Varje gång jag går ombord på skeppet lämnar jag planeten

Seriöst, det här är bara så knasigt. Varför kan inte min Ryder bara få stövla ombord på skeppet för att byta utrustning, snacka med teamet eller bara gå på dass, utan att behöva lyfta varje gång? Det känns så himla himla onödigt på samma sätt som med min andra punkt längre upp. Störde mig som fan på när jag ville byta vapen eller så, och planet var närmast. Gick jag ombord var det ett par laddningsskärmar att ta sig igenom. Helt i onödan. Va fan!? Modda detta snarast!

 

Det här var lite av det jag tagit med mig under min första genomspelning av Mass Effect Andromeda. Blir sannerligen fler i framtiden. Spelet är märkligt så sett att jag kan lista ganska många saker jag stör mig på med spelet. Men ändå sitter jag med det i nästan 50 timmar och kör det hela vägen i mål. Jag förstår att folk blivit rejält besvikna på spelet, och jag håller egentligen med om allt. Ändå: jag fortsatte spela, och jag hade ändå roligt. Vilken konstig variant av Stockholmsyndromet, eller hur?

Game of the Year 2015

Rent generellt så är spelåret 2015 det spelåret där jag spelade långa spel. Tunga RPGs, långa, medryckande storylines samt begränsat med speltid gjorde att jag missade massor av spel under 2015. Kan ju bara nämna några av titlarna som jag aldrig lyckades spela:

Bloodborne
Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Assassin’s Creed: Syndicate
Undertale
SOMA
Batman: Arkham Knight
Super Mario Maker
Star Wars: Battlefront
StarCraft: Legacy of the Void
Just Cause 3
Tomb Raider: Rise of the Tomb Raider

Ganska tunga titlar, eller vad säger ni? Men va fan, något måste man ju lägga till den evigt växande backloggen. Så hur ser då min lista ut, undrar ni? Vi börjar med plats nr 5:

 

5. Fallout 4

Fallout-serien har följt med mig länge. Jag hoppade in när Fallout 2 släpptes, och har sedan dess testat på alla inkarnationer av serien. Jag rycktes aldrig riktigt med av Fallout 3 när det begav sig, men jag föll handlöst för Fallout: New Vegas, hur rimligt det nu låter. Jag brukar falla ganska långt in i Bethesdas titlar, många timmar i Skyrim bland annat, men just med Fallout 4 har det suget inte riktigt infunnit sig. Vad det beror på kommer ni bli varse längre fram i listan, men jag ska också säga att jag inte gett spelet en ärlig chans ännu. Jag har bara några tre-fyra timmars speltid as ve speak. Vid den här tiden nästa år kan mycket väl Fallout 4 ligga högre upp. Det är snyggt, kontrollen sitter som den ska, jag gillar det lilla jag har sett än så länge. Jag har bara inte haft tid. Eller tagit mig tid. Fortsättning följer?

4. Destiny: The Taken King

Ja, snacka om att komma in från vänsterkanten. Jag hade mer eller mindre avskrivit Destiny. Jag spelade det massvis när det släpptes, rycktes med av hypen kring det och allt därtill. Men efter jag slagit i level 20 så försvann allting. ”Var det allt?” vet jag att jag tänkte. Storyn hängde inte alls ihop, det kändes stressat och ofärdigt. Jag vände mig om och tittade inte tillbaka ens när dlc som ”The Dark Below” och ”House of Wolves” kom. Men så kom ”The Taken King”. Jag märkte att många spelsidor, skribenter jag följer och egentligen hela twitter, började tissla och tassla om hur bra det var. Jag blev nyfiken och köpte hem spelet, således. Plötsligt var spelet så tilldragande att jag slutade tänka på annat under en tid. Storyn började verka vettig (nåja) och hela kärnspelet fick sig en renovering som heter duga. Kände jag inte för att spela något annat spel, kunde jag köra några Strikes. Jag har ännu inte haft tid att sätta mig in i raiderna, men det är inget som bekommer mig. Jag spelar Destiny igen, och den såg jag inte komma.

3. Life is Strange

Life is Strange har verkligen lyckats. Jag har älskat varje del av serien(även den så bespottade sista delen) sedan start, och jag skulle vara orolig om jag vore Telltale. Dontnods historia om Max och Chloe är så intressant och nyskapande, och jag kastade mig över varje episod så fort den släpptes. Visst kan jag se att språket är knasigt på sina håll, och att det inte är så logiskt och konsekvent alla gånger, men jag skiter faktiskt i det. Jag har skrattat, gråtitt, engagerat mig och brytt mig så mycket om personerna i den här spelserien att jag kan förlåta så mycket av det där andra. Miljön som målas upp är så härlig och jag spenderade många tillfällen i spelen med att bara gå omkring på campus/fiket/stan för att prata med folk och se hur dom mådde och skötte sina vardagliga problem och så vidare. För mig är Life is Strange en riktig fullträff. Max Caulfield är badass, och jag är väldigt spänd på att spela mer från studion.

2. Pillars of Eternity

Jag var orolig ett tag, faktiskt. När jag fick sätta tänderna i betan för något år sen när det begav sig, trodde jag att Obsidian hade skjutit sig själva i foten. Det hackade, spelsystemet verkade krångligt och jag längtade tillbaka till Baldur’s Gate. Men, efter någon patch så löste sig mycket, och jag började arbeta in mig i spelsystemet igen. Lagom till att hela spelet släpptes var jag helt i sync i vad Obsidian ville visa. Kärleken till klassiska spel som nyss nämnda Baldur’s Gate, Icewind Dale, Planescape: Torment och Arcanum finns där, men Obsidian har lyckas göda nytt liv i ett gammalt spelsätt, utan att helt köra över det heller. Jag har saknat ett spel i den här stilen så länge, och Pillars of Eternity levererar verkligen på alla punkter. Karaktärerna är djupa, har egna personligheter och smågnabbas med varandra titt som tätt. Det finns en myriad av trollformler att prova, legendariska vapen att finna och många strider att utkämpa. Detta kryddat med vackra 3d-målningar i det asymmetriska spelläget, och en hel drös med lore utströsslat i världen, gör Pillars of Eternity till en av 2015 års stora vinnare.

1. The Witcher 3 – Wild Hunt

Och här har vi då anledningen till varför jag inte hunnit spela så mänga spel under 2015. Från och med maj har jag inte varit disponibel. CD Project Reds magnum opos har fullständigt svalt mig och inte spottat ut mig ännu(är i slutet av save nr 2, efter det hoppas jag bli ”fri”). Jag fastnade för serien redan 2006-2007 när första Witcher kom ut, och har varit serien trogen sedan dess. Jag trodde inte att Wild Hunt skulle bli så mycket bättre än allt som kommit före. Jag hade faktiskt svårt att tro att spelet skulle kunna rå på det på många sätt så fantastiska Dragon Age: Inquistition, men jag hade fel. Witcher 3 har under 2015 krossat allt motstånd, i min bok. Bioware har mycket att lära här. Huvudhistorien är jättebra, det kryllar av starka karaktärer, såväl manliga som kvinnliga, och musiken… MUSIKEN!! Har man följt mig på twitter under året har man nog inte kunnat undgå att jag blivit helt besatt av spelet. Jag brukar inte fastna för open world-spel heller, men just här funkar det så himla, himla bra. Jaga monster-kontrakt, spela gwent, tävla i hästracing, leta efter legendarisk witcher-gear, välj sidor, se konsekvenser PÅ RIKTIGT i spelet, dränk dig i all lore som spelet erbjuder… Jag kan inte tala mig varm nog om det här spelet. Ett spel som flyttade på gränserna, och sen lite till. I mitt tycke det bästa som släpptes 2015, och även ett av det bästa spelen som släppts någonsin.