Matchanalys: IFK Göteborg – Mjällby AIF

Med andra segern i rad efter uppehållet kliver IFK Göteborg upp på en igenkännande sjundeplats i allsvenskan. Med två meriterande hemvändare i Oscar Wendt och Marcus Berg i startelvan, och en Alhassan Yusuf som gick åt andra hållet, var det väldigt intressant att se hur Mikael Stahre skulle formera laget inför hemmamatchen mot Mjällby.

Bild från Forza Football

IFK kom till spel med ett rakt 4-4-2. Något som många ropat efter under åren av lite mer experimentella uppställningar och taktiker. August Erlingmark och Sebastian Eriksson fortsatte centralt på mittfältet, men utan sin tredje man från matchen mot Östersund sist, Alhassan Yusuf. Tidigt kunde man rent speluppbyggnadsmässigt se att Sebastian Eriksson(och även August Erlingmark emellanåt) föll ner och bildade trebackslinje med Carl Johansson och Mattias Bjärsmyr. Detta gjorde att Ytterbackarna Alexander Jallow och Oscar Wendt kunde ligga i en högre utgångsposition i banan, samt att kunna knuffa in Tobias Sana mer centralt från sin position som vänstermittfältare. Flera gånger droppade också Marcus Berg ner från sin anfallsposition för att möta boll och vara ett alternativ efter backen eller luften.

Tempot var högt inledningsvis och det kännetecknades mest av Alexander Jallow, som oftast när han fick bollen avancerade tio-tjugo meter i hög fart för att kunna starta anfall. Att fokuset låg på kantspelet kunde man också se tidigt, då både Aiseh och Wendt hade farliga inlägg under matchens första kvart. Med Marcus Berg och Kolbeinn Sigthorsson faller det sig naturligt att använda inlägg som främsta anfallsvapen, men många gånger var anfallarna relativt ensamma i boxen när inläggen väl kom. En djupledslöpande mittfältare, likt Alhassan Yusuf, saknades extra mycket under dessa stunder. Sebastian Eriksson och August Erlingmark är båda två mer bollvinnartyper än djupledshot, och då gäller det för ytterspelare som Sana och Aiseh att supporta i boxen när inläggen kommer från andra kanten.

Kvaliteten på inläggen skall också noteras, då det främst från högerkanten höll en låg nivå matchen igenom. Jallow kom förbi flera gånger under första halvlek, men leveransen på inläggen lämnade mycket att önska. Tyvärr, för han kommer förbi väldigt fint flera gånger under en match, men slutprodukten blir ofta bristfällig. Samma med Aiesh, som hade det kämpigt idag. Att en matchotränad Oscar Wendt hittade rätt med två-tre bra inspel från sin vänsterkant bådade gott, och med mer träning och spring i benen kommer Wendt att växa in mer och mer i det. Wendt-Sana-Eriksson hade flera bra passningssessioner under första halvlek och var det klart största hotet mot Mjällby i inledningen.

Trots ett initialt högt tempo och att man höll i taktpinnen skapade inte IFK så många heta målchanser som övertaget gav sken av. Om vi pratar xG såg det ut såhär:

Bild från fotmob

Förutom målen var det inte några jättechanser att skriva hem om. Mjällbys, och matchens, första mål kommer lite från ingenstans och tillkommer då Oscar Wendt kommer sent i sin press mot Max Watson, vilket i sin tur leder till att Berg och Sigthorsson inte hinner pressa Enock Kofi Adu, som kan slå en perfekt boll bakom backlinjen till Amin Sarr, som använder sin fart och rappa skott för att komma förbi Mattias Bjärsmyr, som klart ser ut att ha hamnat efter. Bjärsmyr kommer säkerligen få bära hundhuvudet för målet, men det är en kedjereaktion av missad press som leder till målet.

1-1 kommer till när Sebastian Eriksson får bollen snett utanför straffområdet och kan lyra in bollen perfekt till Kolbeinn Sigthorsson, som dyker upp bakom Marcus Berg på inlägget. Målet kom också under en tid när IFKs inlägg var av tämligen låg kvalitet, så det var skönt att ett inlägg, från en central mittfältare också, kunde hitta rätt.

2-1 kommer också från Erikssons vänsterfot. Inlägg från höger centralzon som når Kolbeinn, som nickar fram till en stormande Marcus Berg som enkelt lägger in bollen med pannan. Oerhört skönt att får göra mål i debuten, kan man tänka. Andra halvlek blir annars ett tempo än i första, och det verkar tyvärr som att orken inte sitter hos spelarna ännu att kunna hålla pressen under längre tid. När Hosam Aiesh, som hade det tufft, får kliva av till förmån för Gustaf Norlin, flyttar Tobias Sana över till högerkanten istället, och låter Norlin löpa längs med vänsterkanten. Sana spelar på samma sätt som på vänsterkanten genom att ofta skära in från kanten och skapa ytor till Alexander Jallow nu istället. Jallow och Aiseh fastnar ibland på samma yta, så det blir fler ”naturliga” inläggtillfällen för Jallow med Sana framför sig, samt att han kommer högre upp i utgångsläget, vilket i sin tur leder fram till hans påpassliga 3-1 mål.

Att Oscar Wendt tog slut när han gjorde påverkade matchbilden en hel del. Norlin gjorde vad han kunde, men Wendt är på en nivå klart högre, och med mer kondis i benen kommer det märkas än mer. Spelet fördes oftare på högerkanten i andra halvlek, och August Erlingmark föll oftare ner som tredje mittback när Jallow tryckte på upp i banan.

info från fotmob

Avslutningsvis kan man säga att det, förutom målen lagen gör, det inte var en sprudlande chanstillställning. Men IFK visar prov på bra moral när man hamnar i underläge, samt tappar en ledning, utan att backa undan, utan fortsätter att tugga. Truppen man förfogar över ger mycket flexiblitet, och Sebastian Eriksson verkar gå mot en helt lysande höst. Varberg nästa! Ha de

Annons

Matchanalys: Östersunds FK – IFK Göteborg

IFK Göteborg tog sin första allsvenska seger sedan AIK hemma den 19:e april, och gav tränaren Mikael Stahre ett kvitto på att den mer intensiva, raka fotbollen kan bli vägvinnande för laget under den andra halvan av säsongen. Trots att IFK under stunder var numret större än Östersund blev det också onödigt spännande under andra halvlek, vilket Mikael Stahre också var medveten om när han kallade det ”komafotboll” om IFKs andra halvlek. Men hur såg det ut? Vi ska se.

IFK kom till spel med en, på pappret, 4-3-3 uppställning, där Jallow – Bjärsmyr – C. Johansson – Kalley bildade den väntade backlinjen. På mittältet hade Stahre valt att ställa ett mer industriellt och arbetande mittfält med Yusuf – Erlingmark – Eriksson. Just valet att spela Sebastian Eriksson i sin naturliga miljö som centralt bollvinnande mittfältare skulle visa sig direkt avgörande för segern. Längst fram i banan var Sana – Sigthorsson – Aiesh uppställda, med Sana/Aiesh som yttrar bredvid den ensamme forwarden Sigthorsson. 

Det som blev klart väldigt fort under matchens inledande kvart-tjugo minuter var att Alhassan Yusuf har slösats bort under våren. Han har spelat som wingback i någon match och som sittande mittfältare/spelfördelare i någon annan match. I den här matchen kommer han klart till sin rätt där han får uttnyttja sin speed och kraft till att stöta mer framåt som en mer traditionell box-to-box-spelare. Nyckeln till detta ligger, i min mening, helt i att Sebastian Eriksson spelar bredvid honom. När Erlingmark oftare föll ner som ett ankare på mittfältet så kunde Eriksson och Yusuf turas om i att stöta, pressa och vinna boll mot ett passivt Östersund. Detta gynnade framför allt Yusuf som i långa stunder av första halvlek var överlägsen och kom till två rejäla målchanser innan domaren blåste av för halvtid

Sebastian Eriksson gjorde också en väldigt bra match och var inblandad i 2 av målen IFK gör framåt. Först vid 1-0 när Yusuf vinner boll utanför eget straffområde och slår bollen till Seb. Seb slår i sin tur passningen till Aiseh som transporterar bollen i hög fart mot Östersundsmålet. Inlägget når Sana som avslutar, och där Sigthorsson böjer in returen i bortre. Snabb kontring, orkestrerad av Seb och Yusuf. Sen gör Seb 2-0 själv efter passning av Sana, efter att själv ha vunnit bollen på offensiv planhalva. 

I presspelet var IFK precis som jag trodde man skulle vara under Stahre. Mer aggressivt och tydligt. Sana/Aiesh lät sällan ytterbackarna vila med boll under första halvlek och hade ofta understöd av Sigthorsson eller Yusuf/Eriksson i den initiala pressen. Kom Östersund väl förbi så krympte IFK ytorna centralt och tvingade Östersund ut mot kanterna. Östersund försökte dock hitta Bellmann eller Kroon i ytan mellan försvar-mittfält hos IFK, och de gånger man faktiskt lyckades blev det genast mycket farligare. Den raka passningen från backlinje till offensiv spelare däremellan måste kunna försvaras bättre.

Ser man till första halvlek, och till stor del av andra halvlek, så kan man sammanfattade det som: Östersund hade bollen mer(54% bollinnehav) men IFK hade den bättre. Info:

0.66 – Expected Goals (xG) – 2.59

12 – Skott – 17

5 – Skott på mål – 10

0 – Klara målchanser – 1

9 – Skott innanför straffområdet – 11

3 – Distansskott – 6

0 – Ramträffar – 2

54% – Bollinnehav – 46%

436 – Passningar – 359

89% – Lyckade passningar (procent) – 84%

9 – Hörnor – 7

5 – Offsides – 3

Statistik kan man ju vrida lite som man vill, men ser man på xG-koefficienten så skapar IFK bra målchanser i matchen. Både Kolbeinn Sigthorsson och Alhassan Yusuf har två målchanser som genererar 0.46 respektive 0.64 i den tabellen. Rejäla målchanser på nära håll, kort sagt. Ser man på kartan nedanför ser man också att IFK oftare tar sina avslut inne i boxen än hur det såg ut tidigare. 

xG karta

Stjärnan är lika med mål, sen är xG-variabeln högre ju större cirkeln är.

Värt att notera är också att trots Östersunds mycket lägre xG, så gör man ändå två mål och gjorde saker och ting väldigt nervöst för IFK under andra halvleken. Jag har sett samtliga matcher med IFK under säsongen här, och detta är ett problem. Om det är hjärnspöken eller ork vet jag inte, men den höga och intensiva press som känneteckande första halvlek blåstes bort under andra. Även om IFK ofta såg ut att ha enklare att komma igenom Östersunds press så sjunk man mer och mer ner i banan. Men, som sagt, tränaren Mikael Stahre har påpekat vad han tyckte om detta, och det är något man jobbar på.

Till nästa match är storstjärnorna Oscar Wendt och Marcus Berg tillbaka. Det ska bli oerhört spännande att se hur IFK kommer ställa upp då. 

Övriga punkter:

• Tobias Sanas roll

Tobias Sana låg längre ut mot vänsterkanten idag, lite som Giorgi Charaisjvili gjorde under sin period. Ofta så droppade Sebastian Eriksson ner för att möta boll från backlinjen, vilket gjorde att Kalley kunde ligga ganska högt upp i banan och också låta Tobias Sana flyta in centralt för att få boll i bättre läge. Tycker det fungerade fint, och det är där jag helst ser att Sana håller sig, då han kommer högre upp i banan. Jag tillhör en av dem som inte gillade att han skulle droppa ner så långt som till backlinjen för att hämta boll. Trots att Tobias Sana inte var dominant idag hade han ändå två assist och flertalet skott på mål. En bra dag på jobbet!

• Hur ställer Mikael Stahre upp IFK med Marcus Berg spelklar?

Även om jag tycker att Marcus Berg är en riktig stjärnvärvning som kommer lyfta IFK på så många nivåer, är jag inte helt säker på hur taktiken kommer se ut. Man kan såklart byta Kolbeinn mot Berg, rakt av. Men samtidigt har Kolbeinn varit våran genomgående bästa gubbe under första delen av säsongen. Tredje målet kom igår, och han vinner i princip varenda duell han går in i. Så vem får flytta på sig? Går Stahre över till ett 4-4-2? Kanske, men då får antagligen någon i mittfältstrion Yusuf – Erlingmark.- Eriksson flytta på sig, då jag ser Sana och Aiesh som bärande både i ett 4-3-3 och ett 4-4-2 som kantspelare. Mot Östersund vann IFK matchen genom mittfältet, så frågan är om Stahre vill rucka på det. Dessutom gjorde Robin Söder mål. Lite av ett ilandsproblem, kanske. Den som lever får se.

• Calle Johansson

Jag tror IFKs vår hade sett väldigt annorlunda ut om inte Calle Johansson hade gått sönder under försäsongen. Sen han kom tillbaka har han och Mattias Bjärsmyr sett oerhört lugna ut, och känslan av panik och stress, som kunde infinna sig under stunder vid trebackslinje-tiden, är just nu som bortblåst. Kanske våran viktigaste värvning på sikt.

Vad jag tycker om BioWare/EAs beslut om att skjuta upp Anthem till 2019

Om jag skulle få totalt psykbryt och ge mig på att skriva ner en topp 50/100/whatever-lista på de bästa spelen jag har spelat, är jag tämligen säker på att BioWare kommer ha med flest spel där. Och om jag sedan skulle rangordna de bästa karaktärerna jag stött på i ett spel skulle sannerligen BioWare ha med flest där också. Kort sagt: Jag älskar BioWare, och har så gjort ända sedan jag stötte på dom för första gången i Baldur’s Gate.

Nu är ju dock det spelet ganska gammalt, typ som Bockstensmannen, och mycket har hänt sedan dess. Mest anmärkningsvärt är att BioWare sedan 2007 har haft EA(Electronic Arts) som utgivare, eller publisher. EA är en Jätte med stort J i spelvärlden, med kolosser som Battlefield, FIFA och NHL i stallet. Till kråksången hör dock att efter BioWares inträde i EA har deras spel blivit…annorlunda, är väl ordet jag väljer.

Jag tänker inte redogöra spel för spel om huruvida de är dåliga eller ej, det tror jag ni som läser redan har en uppfattning om själva redan. Däremot vill jag ifrågasätta hur EA väljer att styra BioWares utveckling, för det är jag säker på att man gör. Och den utvecklingen har inte gått framåt, enligt mig.

Den första smällen jag fick av BioWare/EA-samarbetet var när Mass Effect 3 kom 2012. Då valde nämligen parterna att släppa ett DLC samma dag som huvudspelet. DLC:t, From Ashes, gjorde att karaktären Javik blev tillgänglig att spela med. Kan ni tänka er en genomspelning utan Javik? Det kan inte jag, men det var precis det jag fick göra under min första genomspelning, då jag kastade mig ut i Mass Effect 3 med min gamla ME-ME2-save hungrig som en varg på vad spelet ville visa mig. När jag fick nys om vad detta DLC skulle innebära var jag redan för långt in i spelet för att orka starta om på ny kula. När jag sedan väl startade ny save med Javik vart jag jättesur på BioWare och EA. Javik var ju superviktig för hela spelet, om inte hela jävla trilogin!? Men detta är inte nytt, och Mass Effect 3 fick sin beskärda del av kritik senare ändå, men då främst för det pyspunkiga slutet. Nåväl.

Jag har fortfarande inte förlåtit Bioware/EA för Javik-fadäsen

Vi spolar fram lite. Dragon Age: Inquisition kommer, ses och segrar TILL SLUT, men i min mening segrar spelet först efter DLC:t Trespasser. Ni som vet, ni vet. Sen ställer man in spelet Shadow Realm av någon anledning jag inte hunnit(läs: orkat) läsa på om, och framför allt, 2017, släpper man det fjärde spelet i Mass Effect-världen: Mass Effect: Andromeda.

Nu har jag inte hittat några försäljningssiffror, men med facit i hand står det ganska klart att Andromeda blev en flopp av bibliska proportioner. Spelet var ofärdigt, buggigt och rent av svagt i den historia man ville berätta. Kritiken lät inte vänta på sig och hotfixar efter hotfixar slängdes ut för att desperat försöka rädda spelet. Det gick sådär. Spelet blev till stor del fixat sett till buggar, men spelets svaga manusarbete och mellanmjölkiga karaktärer gick tyvärr inte att rädda. Fiaskot blev mer eller mindre totalt när EA under andra halvan av 2017 valde att lägga in Mass Effect-serien i frysboxen ”tills vidare”. För mig, som älskade de första tre spelen i serien, och ändå vart underhållen av Andromeda, var detta en tung smäll. Visst ska studios som gör halvdant jobb få kritik när man släpper en halvfärdig produkt, men samtidigt ska man ha i beaktning av spelet led av många avhopp och interna stridigheter, något journalisten Jason Schreier på Kotaku skrev om HÄR.

Häromdagen kom så beskedet att BioWare/EA tagit beslutet av skjuta sitt nya spel, Anthem, till 2019, från att egentligen varit tänkt att släppas under 2018. Orsaken man gav var att ”man känner av pressen utifrån och vill göra spelet så bra som möjligt”. Att man skjuter på ett spel till framtiden är inget konstigt, det gör Blizzard och Rockstar hela tiden, och orsaken är alltid att man ”vill göra spelet så bra som möjligt” och ”vi släpper det när vi är nöjda med det” osv. En orsak som aldrig kommer är dock ”man känner av pressen utifrån.” Just de där orden skrämmer mig. Känslan jag får är att det är vinna eller försvinna för Bioware nu, som sin stolta historia till trots, inte känner sig ha råd med ett bakslag likt det med Mass Effect: Andromeda.

Det ska också sägas att EA även är utgivare för Star Wars: Battlefront II, som kom under 2017, och som möttes av MASSIV kritik främst för hanteringen av lootboxes och dylikt. Att EA då drar tillbaka Anthem känns lite…iffy, rent ut sagt. Om jag tar på mig min STORA foliehatt tänker jag att Anthem antagligen hade exakt samma utformning av hur lootboxar och microtransaktioner skulle fungera in-game, och med tanke på hur Battlefront vart så sågat vid fotknölarna valde man helt enkelt att skjuta på datumet så man kan komma på ett nytt sätt att tjäna pengar.

För så enkelt är det nog, trots alls. EA vill tjäna pengar på spelare. Det räcker inte med 500kr för själva spelet, nej nej, spelet ska dra in kosing helst flera år efter release. EA sneglar antagligen girigt på hur Blizzard och Rockstar har det med WoW och GTA Online och önskar sig nog en egen upplaga. Är det fel att önska detta? Nej. Är det moraliskt försvarbart? Nja, kanske inte. Spelberoende är trots allt en grej, men inte är EA den enda utgivare som sysslar med det, långt ifrån. En sida att ta i beaktning är att Anthem aldrig sagt något om huruvida det ens kommer finnas lootcrates eller microtransaktioner, men folk har redan tagit det för givet för det är EA som är utgivare, och att Anthem tagit mycket inspiration från Destiny vad gäller miljö och design. Det har också varit ganska välrenommerade analytiker i USA som slagit fast att OM Anthem innehåller microtransaktioner kommer det bara vara kosmetiska saker. Något som Youtube-profilen Jim Sterling brinner av på HÄR och HÄR.

Sen är jag rent generellt tveksam till om pressen ens minskar bara för att man skjuter fram datumet. Men jag vet inte. Kan bara tänka mig att det kostar att flytta fram ett stort spelsläpp som Anthem ett år. Nu är ju EA inte ett företag som visar röda siffror sådär vansinnigt ofta, men jag är säker på att det påverkar i någon mån. Men ok, nu drar man sig tillbaka och får jobba på i ett år till, men sen då? Jag kommer ha SKYHÖGA förväntningar, trots att jag egentligen kanske borde ta det lite lugnt. Men nu har man ju ett helt år på sig att vässa och knixa till det ännu mer och…ja, ni fattar. Jag är i alla fall väldigt tveksam till det här beslutet att skjuta fram, då det känns som att det mest beror på rädsla.

Nåja, det var mina två cent på det hela. Ville mest skriva av mig. På min egen blogg. Nåväl.

Vad jag ska spela i helgen

Endless Space 2

Då mitt, trodde jag, framgångsrika imperium i Stellaris ser ut att gå en snabb och koncis utrotning till mötes(Fallna riken är en tuff nöt att knäcka, note to self) är det nog dags att på riktigt dyka ner i Amplitudes förbisedda 4X-monster. Med en expansion på igång den 25:e passar den här helgen alldeles utmärkt för att helt sjunka in i en annan världsrymd. Ska bara bestämma vilken ras först…

The Division

Årets comeback? I Destiny och Destiny 2’s kölvatten har Massive jobbat på i det tysta med sin lootershooter. Resultatet är en, just nu, väldigt komplett upplevelse. Jag loggar  nuförtiden in och har en UPPSJÖ att välja på, något jag verkligen inte hade för några patchar sen. Det var typ Dark Zone och Incursions som fanns då. Fler och fler verkar återvända eller få upp ögonen för första gången på The Division just nu, och jag tycker det är helt klart välförtjänt. Jag kommer spela i helgen. Kommer du?

Gwent: The Witcher Card Game

Turnering i helgen. Gwent Tournament går av stapeln för tredje gången och jag råder er alla att titta. Trots att CDPR innan jul släppte en patch som retade gallfeber på många av kärnpubliken i spelet, är det likt förbannat fortsatt roligt att spela. Gwent är fortfarande i öppen beta-stadiet och växer sakta in i e-sportsvärlden. Har ni vägarna förbi twitch i helgen råder jag er att kolla. Det kommer jag göra, samtidigt som mina dailies ska bockas av. For Nilfgaard!

Mina bästa spel för 2017

Det är kul med listor! Jag har lyckats skriva ihop lite kort om vilka spel jag tycker har varit bäst under året som gått. Först kanske jag ska prata om elefanten folk kommer hitta i rummet efter man läst listan kanske: Jag har inte spelat MÅNGA av spelen som klassas som ”bäst” av väldigt många. Ett urval av titlar jag inte hunnit spela ännu under 2017 var tex Nier: Automata, Prey, Mario Oddessy, Zelda, Shadow of War, Torment, Cuphead, Persona 5, Edith Finch osv. Med andra ord är det här min högst personliga lista, såklart. Håll tillgodo:

10 – Dishonored: Death of the Outsider (PC)

Death of the Outsider visar en gång till att Arkane Studios nästan är bättre på att göra bra storys i sina DLC snarare än i själva huvudspelet. Precis som Knife of Dunwall och Brigmore Witches gjorde med första spelet, visar Death of the Outsider upp en mer fokuserad historia där mycket tidssparande från huvudspelets slopats. Billy Lurk och Daud är otroligt bra presenterade och längtan efter mer historier från Dunwall och Karnaca har inte ebbats ut, direkt.

9 – XCOM2: War of the Chosen (PC)

XCOM 2 var ett svårt spel, tyckte jag. Även på de enklare nivåerna. Mina misstag blandat med de band jag knutit med mina squads gjorde varje strid till ett rent helvete med en nerv som närmast kan jämföras med PUBG i sina värsta stunder. In kommer War of the Chosen och gör spelet ännu svårare, men ger mig som spelare så så mycket mer att leka med. Nya fiender, nya klasser(Reapers är svincoola) och nya, innovativa spelmoment gör att varje strid känns som ny och fräsch. Om jag bara kunde sluta döda av mina bästa soldater…

8 – Destiny 2 (PS4)

Jag har ärligt talat ganska svårt att se skillnad på Destiny och Destiny 2. Visst är det snyggare, något tajtare kontroll och lite nya ställen, men annars? Nja. Är det något dåligt? Kanske inte? Destiny 2 har den unika egenskapen att jag kan vara borta från spelet i ett par månader, hoppa in igen, och ändå sitter kontrollen direkt som en smäck. Det är helt enkelt väldigt lätt att återkomma till Destiny 2 och skjuta rymdmonster. Jag gillar storyn, jag gillar mycket av lore-delen och det är kul att det ramlar in nya vapen och kläder då och då. Destiny 2 har helt enkelt blivit mitt go-to spel att spela när jag inte spelar något annat ”på riktigt”. En snygg palettrensare.

7 – The Long Dark (PS4)

Survialspel har inte riktigt varit min grej, ärligt talat. Jag har försökt med Don’t Starve, Flame in the Flood och andra titlar, men det hugger aldrig riktigt tag. Egentligen borde inte Long Dark göra det heller, om det inte vore för den enkla anledningen att det nu kommit ett storyläge. Att ta sig an den vackra, karga kanadensiska vildmarken som Henry har varit en fröjd. Trots att döden ligger närmre än vilket Dark Souls-spel som helst. Att jonglera Henrys histora samtidigt som spelet introducerar mig för det jag behöver kunna för att överleva ens en enda natt, är riktigt bra och fungerar relativt smärtfritt. Rutinerade röstskådisar som Mark ”Maleshep” Meer och David Hayter förhöjer upplevelsen ytterligare. Lägg därtill till den sagolika grafiken och kvalitativa ljudbilden och jag är hemma.

6 – Endless Space 2 (PC)

Endless Space 2 är ett BRA spel! Det tog lite tid innan jag kom in i det ordentligt, men tids nog fastnade jag hårt. Det är otroligt snyggt i sitt utförande, både rent grafiskt och UI-mässigt. Raserna är bra utmejslade med specifika egenskaper som inbjuder till många genomspelningar och ett politiskt system som, konstigt nog, är skitroligt. Mot rymden!

5 – PlayerUnknown’s Battleground (PC)

Egentligen kanske PUBG skaa ligga högre upp här, men felet är mitt eget. Jag har bara spelat solo, nämligen, och jag har hört att det blir en helt annan upplevelse när man spelar med folk. Jag har dock inte möjlighet, eller ens lust, till det. Hur som helst är det svårt att blunda för vilket pansarkryssare som PUBG blivit. Jag har haft väldigt nerviga matcher, precis som alla andra och jag kollar på streams nästan dagligen. Egentligen är inte det här min typ av spel, men det här är något speciellt.

4 – Assassin’s Creed: Origins (PS4)

Årets överraskning, sett till hur jag sett på spelserien innan. Att Ubisoft tog ett år extra på sig för Origins har bara varit av godo, tycker jag. Spelet känns mer komplett och med mer tanke bakom än andra av seriens titlar, där mycket mest kändes inkastat snarare än inarbetat. Egypten är otroligt vackert! Kontrollen är snortajt och Bayek är väldigt hygglig och trovärdig som protagonist. Bra gjort, Ubisoft!

3 – Horizon Zero Dawn (PS4)

När jag spelade Horizon i början av året vart jag stensäker på att det skulle bli årets bästa spel. Det blev det nästan också. Aloys historia var en ren fröjd från första stund och en närmast perfekt svanesång för var open world-titlar av den här typen kan bjuda på. Aloy är enkel att styra, lätt att relatera till och världen som Guerilla målar upp är inget annat än storslagen. Hade spelet haft liiite vassare story och, framförallt, bättre sidouppdrag hade Horizon nog tagit förstaplatsen. Kanske.

2 – Divinity: Original Sin II (PC)

Det här jävla spelet. När jag har kollat på folks GOTY-listor och lyssnat på flertalet poddar om ämnet står det ganska klart att Divinity OSII är 2017s mest bortglömda spel. Larian Studios har jobbat kopiöst för att förbättra varje del som gjorde nystarten med förra kickstarterspelet så framgångsrikt. DOSII fyller i samtliga boxar i vad jag letar efter i ett isometriskt RPG; Bra story, bra karaktärer, lättilgängligt stridssystem och en bra spelvärld med tillhörande mekanik och frihet. Det finns egentligen inget att klaga på här. Lariant Studios har fått in en riktig fullträff som kommer eka i flera år inom rollspelsgenren. Det är bara att buga. Alla måste spela.

1 – Pyre (PC)

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde Pyre skulle vara såhär bra. Jag gillar Supergiant Games tidigare alster Bastion och Transistor väldigt mycket, så min ribba var hög, så att säga. Jag tyckte spelet såg coolt ut, med härlig stil men inte helt övertygad av själva rymdbasket-momentet. Men jag hade fel. Först och främst är karaktärerna, dialogen och designen av Pyre helt makalösa. Jag föll direkt för Jodariel, Hedwyn, Rukie och de andra karaktärerna som korsar ens väg i spelet. Sen var själa sportmomentet roligare än jag väntat mig. Så fort jag hade en vinnande taktik på plats kastades reglerna och förutsättningarna om, om det så var att karaktärer blev otillgängliga eller nya spelmoment. Väldigt bra balanserat och flera av karaktärernas historia kommer jag bära med mig länge. Och musiken är gudomlig. Darren Korb är en jävla stjärna alltså.

Vad jag tycker om: Seven – The days long gone

Seven är ett av de märkligaste spelen jag spelat på länge. Först och främst är det ganska svårt att ens placera spelet i korrekt fack; Det blandar den så klassiska isometriska rollspelsvyn med bandesign och parkour-element som närmast påminner om Assassin’s Creed, Dishonored eller, för den delen, Thief. Jag har också svårt att bestämma mig för om det är sci-fi eller fantasy? Action eller RPG? Det enklaste vore ju att säga att spelet tickar i samtliga av de boxarna. Och det är bra saker att ticka i, om ni frågar mig!

En annan sak som förbryllar mig med spelet är hur otroligt ojämnt det är. När storyn väl kommer igång är det svinbra, stämningsfullt och världsbyggande på ett jättebra sätt. Att klättra på hustak och väggar i den isometriska världen som Seven erbjuder är oftast en ren fröjd. Frågan är hur det kommer kännas att gå tillbaka till Divinity: Original Sin II eller Pillars of Eternity efter att jag vant mig vid att röra mig genom världen i Seven med sån elegans och fart. Stealth-elementet är också genomgående bra och jag har sällan problem att hitta alternativa vägar in i byggnader och ställen än vad som erbjuds. I sina bästa stunder är Sevens bandesign lika njutbara som i Dishonored eller Deus Ex. I sina sämsta stunder är det rent bedrövligt.

Teriel, spelets huvudperson, är en tjuv, med allt vad det innebär. Han kan smyga, sno folks kläder, kniva folk på precis rätt sätt och framför allt klättra och hoppa som den värsta Nathan Drake. I spelets inledande uppdrag hamnar Teriel lite snett på det och hamnar till slut i en soppa som går hela vägen upp till regeringsnivå. Fast i scfi/fantasy dårå. Teriel ska mest föreställa en likeable douche, men för det mesta så försvinner likeable i just den beskrivningen. Inte för att det gör mig något, jag gillar att spela en skitstövel då och då.

Spelets story och lore-byggande är det som får mig att traggla på genom spelet, för jag ska vara ärlig, det är ofta ett långt tragglande. Mycket av spelets tillgångar och tillvägagångssätt förklaras inte, utan jag får ofta bläddra fram till rätt meny och, helt enkelt, läsa på hur jag ska göra vissa saker. Som att aktivera skills och skifta vapen, till exempel. Jag kan gillar när spel inte håller mig i handen för mycket, men att utelämna så mycket saker som Seven gör, som dessutom är viktigt rent gameplaymässigt, blir det bara märkligt. Spelets tutorial visar bara fram/bak och attackknappen typ. Vi har kommit något längre är så, är jag rädd. Detta är bara en av anledningarna till att spelet skulle behövt lite längre tid vid ritbordet innan släpp.

Fiendernas AI är en smärre katastrof också. Vissa vakter hör ALLT från 2 kilometers håll medan vissa inte märker när jag ficktjyvar saker på dom rakt framfrån, fullt synligt. En vakt knockade jag, snodde hans kläder och gömde mig i en buske två meter bort. Vakten vaknade till, var lite misstänksam en stund, sen började han patrullera som vanligt, med bara kallingar. No biggie, ansåg han. Spelet är också tilltänkt att vara en ”smyga-och-backstabba”-dänga, vilket märks mycket i spelets stridssystem. En mot en är Teriel en mästare. Möter man två pers eller mer: säker död. När det blir många som ska slåss med en blir stridssystemet lite väl klunkigt och bökigt. Att smyga och hugga från skuggorna går dock jättebra, och det är så jag oftast spelar dessa spel ändå.

Trots att det finns mycket med spelet som är rent bedrövligt, finner jag mig att återvända hela tiden. Jag är beredd att förlåta mycket om jag gillar settingen och storyn, har jag märkt. Och jag skulle nog ändå råda folk att testa på Seven – The Days Long Gone. Finns på steam och gog.com och så vidare. Väl mött!

Vad jag har spelat på sistone…

Jag är ganska dålig på att fokusera på bara ett spel åt gången. Speciellt när det släpps mycket bra spel inom relativt korta perioder som det gör just nu. Jag har tänkt skriva ett eller två längre inlägg om Destiny 2 inom kort, men just nu har jag än så länge inte tid. Men jag tänkte ändå, för skojs skull, lägga upp en liten rapport om vad jag spelar just nu. Håll till godo!

 

Playerunknown’s Battleground

 

Det är väldigt svårt att släppa taget om detta. Jag spelar inte varje dag, eller ens varje vecka. Men hur som helst kommer jag alltid tillbaka, och när jag kommer tillbaka gör jag det rejält flera kvällar i rad. Det finns helt enkelt inget annat spel just nu som ger mig den nerven och pulsen när det är som bäst. Redan på flygplanet måste jag ta flera viktiga beslut om hur jag vill ta mig för spelomgången. Nä, jag kan helt enkelt inte sluta. Just nu. Kanske någonsin.

 

Gwent: The Witcher Card Game

Också ett spel som jag håller mig ajour med hela tiden. Har ofta väldigt roligt med Gwent, men problemet är ofta att patcharna kastar om reglerna väldigt väldigt mycket varje gång, så jag känner lite att jag ”har råd” att vänta på nästa patch, då spelet fortfarande är i beta. Gwent har i alla fall helt ersatt Hearthstone som mitt go to kortspel på nätet och inget tyder på att det kommer ändras. Kampanjläget ”Thronebreaker” ser ut att kunna bli riktigt skojigt också.

 

Tyranny: Bastard’s Wound

Så kom då äntligen expansionen till förra årets bästa spel, enligt mig. Även om inte Bastard’s Wound än så länge levererat den ”closure” som jag, och många andra, önskat ger expansionen mig en anledning att återvända till Obsidians mörka fantasyvärld. Det är så mycket jag gillar här; det vuxna språket och gråzonerna i valen man gör, till exempel. Än så länge ger Obsidian mig mer av samma, och ärligt talat, jag är rätt nöjd med det. Kommer mer utförligt blogginlägg när jag kört igenom kampanjen.

Destiny 2

Och så the big one, så klart. Mycket av min speltid går åt till att levla upp min Warlock i Destiny 2, och det är för det mesta en väldigt angenäm upplevelse, precis som jag tyckte i första spelet också. Det finns saker jag gillar jättemycket, och det finns saker jag gillar mindre mycket. MEN; mer om det i kommande blogginlägg, då jag har en hel del levlande kvar att göra.

Game of the Year 2015

Rent generellt så är spelåret 2015 det spelåret där jag spelade långa spel. Tunga RPGs, långa, medryckande storylines samt begränsat med speltid gjorde att jag missade massor av spel under 2015. Kan ju bara nämna några av titlarna som jag aldrig lyckades spela:

Bloodborne
Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Assassin’s Creed: Syndicate
Undertale
SOMA
Batman: Arkham Knight
Super Mario Maker
Star Wars: Battlefront
StarCraft: Legacy of the Void
Just Cause 3
Tomb Raider: Rise of the Tomb Raider

Ganska tunga titlar, eller vad säger ni? Men va fan, något måste man ju lägga till den evigt växande backloggen. Så hur ser då min lista ut, undrar ni? Vi börjar med plats nr 5:

 

5. Fallout 4

Fallout-serien har följt med mig länge. Jag hoppade in när Fallout 2 släpptes, och har sedan dess testat på alla inkarnationer av serien. Jag rycktes aldrig riktigt med av Fallout 3 när det begav sig, men jag föll handlöst för Fallout: New Vegas, hur rimligt det nu låter. Jag brukar falla ganska långt in i Bethesdas titlar, många timmar i Skyrim bland annat, men just med Fallout 4 har det suget inte riktigt infunnit sig. Vad det beror på kommer ni bli varse längre fram i listan, men jag ska också säga att jag inte gett spelet en ärlig chans ännu. Jag har bara några tre-fyra timmars speltid as ve speak. Vid den här tiden nästa år kan mycket väl Fallout 4 ligga högre upp. Det är snyggt, kontrollen sitter som den ska, jag gillar det lilla jag har sett än så länge. Jag har bara inte haft tid. Eller tagit mig tid. Fortsättning följer?

4. Destiny: The Taken King

Ja, snacka om att komma in från vänsterkanten. Jag hade mer eller mindre avskrivit Destiny. Jag spelade det massvis när det släpptes, rycktes med av hypen kring det och allt därtill. Men efter jag slagit i level 20 så försvann allting. ”Var det allt?” vet jag att jag tänkte. Storyn hängde inte alls ihop, det kändes stressat och ofärdigt. Jag vände mig om och tittade inte tillbaka ens när dlc som ”The Dark Below” och ”House of Wolves” kom. Men så kom ”The Taken King”. Jag märkte att många spelsidor, skribenter jag följer och egentligen hela twitter, började tissla och tassla om hur bra det var. Jag blev nyfiken och köpte hem spelet, således. Plötsligt var spelet så tilldragande att jag slutade tänka på annat under en tid. Storyn började verka vettig (nåja) och hela kärnspelet fick sig en renovering som heter duga. Kände jag inte för att spela något annat spel, kunde jag köra några Strikes. Jag har ännu inte haft tid att sätta mig in i raiderna, men det är inget som bekommer mig. Jag spelar Destiny igen, och den såg jag inte komma.

3. Life is Strange

Life is Strange har verkligen lyckats. Jag har älskat varje del av serien(även den så bespottade sista delen) sedan start, och jag skulle vara orolig om jag vore Telltale. Dontnods historia om Max och Chloe är så intressant och nyskapande, och jag kastade mig över varje episod så fort den släpptes. Visst kan jag se att språket är knasigt på sina håll, och att det inte är så logiskt och konsekvent alla gånger, men jag skiter faktiskt i det. Jag har skrattat, gråtitt, engagerat mig och brytt mig så mycket om personerna i den här spelserien att jag kan förlåta så mycket av det där andra. Miljön som målas upp är så härlig och jag spenderade många tillfällen i spelen med att bara gå omkring på campus/fiket/stan för att prata med folk och se hur dom mådde och skötte sina vardagliga problem och så vidare. För mig är Life is Strange en riktig fullträff. Max Caulfield är badass, och jag är väldigt spänd på att spela mer från studion.

2. Pillars of Eternity

Jag var orolig ett tag, faktiskt. När jag fick sätta tänderna i betan för något år sen när det begav sig, trodde jag att Obsidian hade skjutit sig själva i foten. Det hackade, spelsystemet verkade krångligt och jag längtade tillbaka till Baldur’s Gate. Men, efter någon patch så löste sig mycket, och jag började arbeta in mig i spelsystemet igen. Lagom till att hela spelet släpptes var jag helt i sync i vad Obsidian ville visa. Kärleken till klassiska spel som nyss nämnda Baldur’s Gate, Icewind Dale, Planescape: Torment och Arcanum finns där, men Obsidian har lyckas göda nytt liv i ett gammalt spelsätt, utan att helt köra över det heller. Jag har saknat ett spel i den här stilen så länge, och Pillars of Eternity levererar verkligen på alla punkter. Karaktärerna är djupa, har egna personligheter och smågnabbas med varandra titt som tätt. Det finns en myriad av trollformler att prova, legendariska vapen att finna och många strider att utkämpa. Detta kryddat med vackra 3d-målningar i det asymmetriska spelläget, och en hel drös med lore utströsslat i världen, gör Pillars of Eternity till en av 2015 års stora vinnare.

1. The Witcher 3 – Wild Hunt

Och här har vi då anledningen till varför jag inte hunnit spela så mänga spel under 2015. Från och med maj har jag inte varit disponibel. CD Project Reds magnum opos har fullständigt svalt mig och inte spottat ut mig ännu(är i slutet av save nr 2, efter det hoppas jag bli ”fri”). Jag fastnade för serien redan 2006-2007 när första Witcher kom ut, och har varit serien trogen sedan dess. Jag trodde inte att Wild Hunt skulle bli så mycket bättre än allt som kommit före. Jag hade faktiskt svårt att tro att spelet skulle kunna rå på det på många sätt så fantastiska Dragon Age: Inquistition, men jag hade fel. Witcher 3 har under 2015 krossat allt motstånd, i min bok. Bioware har mycket att lära här. Huvudhistorien är jättebra, det kryllar av starka karaktärer, såväl manliga som kvinnliga, och musiken… MUSIKEN!! Har man följt mig på twitter under året har man nog inte kunnat undgå att jag blivit helt besatt av spelet. Jag brukar inte fastna för open world-spel heller, men just här funkar det så himla, himla bra. Jaga monster-kontrakt, spela gwent, tävla i hästracing, leta efter legendarisk witcher-gear, välj sidor, se konsekvenser PÅ RIKTIGT i spelet, dränk dig i all lore som spelet erbjuder… Jag kan inte tala mig varm nog om det här spelet. Ett spel som flyttade på gränserna, och sen lite till. I mitt tycke det bästa som släpptes 2015, och även ett av det bästa spelen som släppts någonsin.

Incidenten i Böhmen

Det är alltid spännande att få läsa debutromaner. Det är något nytt och spännande när man får ta del av en ny författares första stapplande steg när denne släpper sin första ”riktiga” bok. Incidenten i Böhmen lyckas fånga mig på flera sätt utöver det faktum att det är just en debut jag ska läsa. När jag läser bokens baksida framkommer också att saker som vidskepelse, ockultism och gotisk 1600-tals miljöer kommer förekomma. Något som passar mig som handen i handsken, minst sagt. Förlaget Undrentide har stått för recensionsexemplaret, och jag vill passa på att tacka och bocka för förtroendet. Då åker vi!

En delegation med jesuiter har försvunnit i närheten av Böhmen, och Vatikanen skickar dit Maximilian, en kyrkans agent, för att luska fram vad som hänt. Ganska snart kommer Maximilian och hans medhjälpare, Bertuccio, fram till att det är något skumt i görningen. Ingen verkar ha sett delegationen eller verkar villiga att hjälpa till att lösa mysteriet. Maximilian, som har personlig anknytning till området, måste gräva djupt för att få några svar av den fåordiga befolkningen. Vi får även följa baronessan Magdalen, som nybliven änka ser sig om efter ett sätt att kunna upprätthålla sin flådiga livsstil efter hennes makes bortgång.

Jag gillar när böcker pendlar mellan olika huvudpersoner. Man får olika syn på liknande saker och det bidrar till en mer dynamisk och varierad läsning. Både Maximilian och Magdalen är intressanta på olika sätt, och det är ofta väldigt bra skött i bytena mellan de båda. Man hinner inte tröttna på den ena innan den andra tar vid, så att säga. Om jag ska gå in på saker som inte riktigt föll mig i smaken så kan man kort och gott säga såhär: Jag gillade inte Maximilian. Nu behövdes inte det då boken i sig var väldigt spännande och händelserik ändå, men något gnagde på mig angående Maximilan. Jag tyckte han kändes överlägsen, lite arrogant och bara rent oskön. Antagligen har Årnfelt skrivit honom som en sorts ”likeable douche” som man ska växa sig fram till att gilla och sympatisera med, men det blev aldrig riktigt så för mig, även när man fick lite mer djup och bakgrund till honom. Sen skulle jag gärna se att boken var lite längre, då 250 sidor kändes…litet.

Men förutom mitt ogillande av Maximilian och att jag gärna skulle sett att boken i sig var större, är boken en riktig höjdare. Magdalen, hennes tjänare Else och Bertuccio är alla välskrivna karaktärer som jag skulle vilja se mer av och veta mer om. Miljön föll mig i smaken direkt, och när det blandas in ockultism och vidskepligt tänk så är jag ofta hemma. Mellan vissa av kapitlen får vi också ta del av en persons anteckningar, vilket bara stärker bilden av den ockulta miljö som författaren strävar efter att förmedla. Jag har väldigt lätt att föreställa mig hur det ser ut i boken. Om det beror på att Årnfelt skriver så målande och självklart eller att jag slukar avsnitt efter avsnitt av Penny Dreadful just nu vet jag inte. Förmodligen en blanding av de båda, men jag gillar verkligen hur Årnfelt skriver. Hoppas på fler böcker i den här miljön, då det känns som den ligger rätt i tiden. Ännu ett spännande namn att lägga till i den nya, svenska fantastikhimlen!