IFK Göteborg tog sin första allsvenska seger sedan AIK hemma den 19:e april, och gav tränaren Mikael Stahre ett kvitto på att den mer intensiva, raka fotbollen kan bli vägvinnande för laget under den andra halvan av säsongen. Trots att IFK under stunder var numret större än Östersund blev det också onödigt spännande under andra halvlek, vilket Mikael Stahre också var medveten om när han kallade det ”komafotboll” om IFKs andra halvlek. Men hur såg det ut? Vi ska se.
IFK kom till spel med en, på pappret, 4-3-3 uppställning, där Jallow – Bjärsmyr – C. Johansson – Kalley bildade den väntade backlinjen. På mittältet hade Stahre valt att ställa ett mer industriellt och arbetande mittfält med Yusuf – Erlingmark – Eriksson. Just valet att spela Sebastian Eriksson i sin naturliga miljö som centralt bollvinnande mittfältare skulle visa sig direkt avgörande för segern. Längst fram i banan var Sana – Sigthorsson – Aiesh uppställda, med Sana/Aiesh som yttrar bredvid den ensamme forwarden Sigthorsson.
Det som blev klart väldigt fort under matchens inledande kvart-tjugo minuter var att Alhassan Yusuf har slösats bort under våren. Han har spelat som wingback i någon match och som sittande mittfältare/spelfördelare i någon annan match. I den här matchen kommer han klart till sin rätt där han får uttnyttja sin speed och kraft till att stöta mer framåt som en mer traditionell box-to-box-spelare. Nyckeln till detta ligger, i min mening, helt i att Sebastian Eriksson spelar bredvid honom. När Erlingmark oftare föll ner som ett ankare på mittfältet så kunde Eriksson och Yusuf turas om i att stöta, pressa och vinna boll mot ett passivt Östersund. Detta gynnade framför allt Yusuf som i långa stunder av första halvlek var överlägsen och kom till två rejäla målchanser innan domaren blåste av för halvtid
Sebastian Eriksson gjorde också en väldigt bra match och var inblandad i 2 av målen IFK gör framåt. Först vid 1-0 när Yusuf vinner boll utanför eget straffområde och slår bollen till Seb. Seb slår i sin tur passningen till Aiseh som transporterar bollen i hög fart mot Östersundsmålet. Inlägget når Sana som avslutar, och där Sigthorsson böjer in returen i bortre. Snabb kontring, orkestrerad av Seb och Yusuf. Sen gör Seb 2-0 själv efter passning av Sana, efter att själv ha vunnit bollen på offensiv planhalva.
I presspelet var IFK precis som jag trodde man skulle vara under Stahre. Mer aggressivt och tydligt. Sana/Aiesh lät sällan ytterbackarna vila med boll under första halvlek och hade ofta understöd av Sigthorsson eller Yusuf/Eriksson i den initiala pressen. Kom Östersund väl förbi så krympte IFK ytorna centralt och tvingade Östersund ut mot kanterna. Östersund försökte dock hitta Bellmann eller Kroon i ytan mellan försvar-mittfält hos IFK, och de gånger man faktiskt lyckades blev det genast mycket farligare. Den raka passningen från backlinje till offensiv spelare däremellan måste kunna försvaras bättre.
Ser man till första halvlek, och till stor del av andra halvlek, så kan man sammanfattade det som: Östersund hade bollen mer(54% bollinnehav) men IFK hade den bättre. Info:
0.66 – Expected Goals (xG) – 2.59
12 – Skott – 17
5 – Skott på mål – 10
0 – Klara målchanser – 1
9 – Skott innanför straffområdet – 11
3 – Distansskott – 6
0 – Ramträffar – 2
54% – Bollinnehav – 46%
436 – Passningar – 359
89% – Lyckade passningar (procent) – 84%
9 – Hörnor – 7
5 – Offsides – 3
Statistik kan man ju vrida lite som man vill, men ser man på xG-koefficienten så skapar IFK bra målchanser i matchen. Både Kolbeinn Sigthorsson och Alhassan Yusuf har två målchanser som genererar 0.46 respektive 0.64 i den tabellen. Rejäla målchanser på nära håll, kort sagt. Ser man på kartan nedanför ser man också att IFK oftare tar sina avslut inne i boxen än hur det såg ut tidigare.
xG karta
Stjärnan är lika med mål, sen är xG-variabeln högre ju större cirkeln är.
Värt att notera är också att trots Östersunds mycket lägre xG, så gör man ändå två mål och gjorde saker och ting väldigt nervöst för IFK under andra halvleken. Jag har sett samtliga matcher med IFK under säsongen här, och detta är ett problem. Om det är hjärnspöken eller ork vet jag inte, men den höga och intensiva press som känneteckande första halvlek blåstes bort under andra. Även om IFK ofta såg ut att ha enklare att komma igenom Östersunds press så sjunk man mer och mer ner i banan. Men, som sagt, tränaren Mikael Stahre har påpekat vad han tyckte om detta, och det är något man jobbar på.
Till nästa match är storstjärnorna Oscar Wendt och Marcus Berg tillbaka. Det ska bli oerhört spännande att se hur IFK kommer ställa upp då.
Övriga punkter:
- Tobias Sanas roll
Tobias Sana låg längre ut mot vänsterkanten idag, lite som Giorgi Charaisjvili gjorde under sin period. Ofta så droppade Sebastian Eriksson ner för att möta boll från backlinjen, vilket gjorde att Kalley kunde ligga ganska högt upp i banan och också låta Tobias Sana flyta in centralt för att få boll i bättre läge. Tycker det fungerade fint, och det är där jag helst ser att Sana håller sig, då han kommer högre upp i banan. Jag tillhör en av dem som inte gillade att han skulle droppa ner så långt som till backlinjen för att hämta boll. Trots att Tobias Sana inte var dominant idag hade han ändå två assist och flertalet skott på mål. En bra dag på jobbet!
- Hur ställer Mikael Stahre upp IFK med Marcus Berg spelklar?
Även om jag tycker att Marcus Berg är en riktig stjärnvärvning som kommer lyfta IFK på så många nivåer, är jag inte helt säker på hur taktiken kommer se ut. Man kan såklart byta Kolbeinn mot Berg, rakt av. Men samtidigt har Kolbeinn varit våran genomgående bästa gubbe under första delen av säsongen. Tredje målet kom igår, och han vinner i princip varenda duell han går in i. Så vem får flytta på sig? Går Stahre över till ett 4-4-2? Kanske, men då får antagligen någon i mittfältstrion Yusuf – Erlingmark.- Eriksson flytta på sig, då jag ser Sana och Aiesh som bärande både i ett 4-3-3 och ett 4-4-2 som kantspelare. Mot Östersund vann IFK matchen genom mittfältet, så frågan är om Stahre vill rucka på det. Dessutom gjorde Robin Söder mål. Lite av ett ilandsproblem, kanske. Den som lever får se.
- Calle Johansson
Jag tror IFKs vår hade sett väldigt annorlunda ut om inte Calle Johansson hade gått sönder under försäsongen. Sen han kom tillbaka har han och Mattias Bjärsmyr sett oerhört lugna ut, och känslan av panik och stress, som kunde infinna sig under stunder vid trebackslinje-tiden, är just nu som bortblåst. Kanske våran viktigaste värvning på sikt.
Nekroplasma 