2019 har varit ett märkligt år för mig. Jag har saknat ett spel av magnituden God of War eller Red Dead Redemption 2, som närmast definierade spelåret 2018. Men det sagt är det lätt att tro att jag inte tycker att 2019 är ett lika starkt år som 2018 var, som enligt ganska många var det bästa spelåret på mycket länge, om man ska tro media. 2020 verkar på pappret bli ett spelår att minnas också, då bland andra Cyberpunk 2077 och Last of Us 2 kommer släppas där. Är då 2019 lite av ett mellanår? Nja, både ja och nej, skulle jag säga. Även om det släpptes ett spel med stort S som andra år, kom det många titlar som jag kommer ta med mig under lång tid framöver. Även om jag inte tycker det släpptes någon 10/10, så kom det ganska många 8-9/10. Hög lägstanivå, kanske jag menar? Det låter bra i fotboll, så vi kör på det. 2019 – spelåret med hög lägstanivå!
Något annat som kom att känneteckna mitt spelår 2019 var att jag återbesökte titlar mer frekvent. Jag drog igenom Red Dead 2 igen när det kom till PC (trots pissig launch), jag gjorde nya saves i Battletech, Civilization VI och Stellaris, samt att jag regelbundet återvände till Football Manager 2019 och Gwent (då främst på iOS). Men visst spelade jag en del nytt också, och här är utan längre ordbajseri, min topp 10-lista för Game of the Year 2019. Håll tillgodo:
- 10 – Age of Wonders: Planetfall
- 9 – World of Warcraft: Classic
- 8 – Greedfall
- 7 – A Plague Tale: Innocence
- 6 – Phoenix Point
5 – Control
Remedy har länge varit en favoritutvecklare för mig. Jag föll hårt för hur häftigt Max Payne var när det kom, och jag har följt varje spel de har släppt sedan dess, utom Quantum Break, märkligt nog. Jag skulle vilja hävda att Control är deras bästa titel, kanske i konkurrens med Alan Wake, men på olika premisser. Alan Wake är fortfarande lysande vad gäller stämning och storytelling, men Control har en överlägsen kontroll (no pun intended) och strider som flyter på utan att någonsin bli tråkiga, tack vare dina psykiska krafter och nytt, spännande skjutvapen. Control var ett sant nöje att spela, från början till slut.
4 – The Outer Worlds
Det här var nog det spel jag sett fram mest emot de senaste åren, kanske med undantag för Cyberpunk 2077. Obisidian gjorde, som kanske alla vet vid det här laget, det bästa Fallout-spelet någonsin (New Vegas) och Outer Worlds kom vid precis rätt tillfälle för min del. Dels vart jag oerhört besviken på Fallout 76 som Bethesda släppte tidigare, och dels var det länge sen jag spelade ett nytt, fräscht RPG-skjutarspel av den här kalibern och med samman vassa dialog som i New Vegas. Outer Worlds infriade alla förväntningar jag hade på spelet med råge. Är det perfekt? Gud nej! Det finns massor att förbättra till en uppföljare, men som grund är det här spelet många stunder rent fantastiskt!
3 – Star Wars Jedi: Fallen Order
Det här spelet har jag också längtat efter. Det har kommit och gått rykten om Star Wars-spel som ska vara rena singleplayer genom åren, men det känns alltid som att de antingen skrotats (Star Wars 1313) eller blivit FPS-skjutare istället (Star Wars: Battlefront). Men det jag vill ha, är en bra historia i den här världen som jag älskar så mycket. Knights of the Old Republic tillhör mina favoriter genom tiderna, och även om Fallen Order inte kommer upp till deras höjder, är det här ändå väldigt väldigt bra, tycker jag. Det är snabbt tempo, fantastiskt vackra miljöer och det känns verkligen köttigt när man svingar lasersvärdet. Fallen Order blandar mycket från olika spel, men mest tänker jag att det är en blandning av Uncharteds utforskarsida och bladvändare-handlig tillsammans med ett sparsmakat och avskalat Dark Souls-inspirerat stridssystem. Det gifter sig kanonbra!
2 – Disco Elysium
Jag var inte alls beredd på Disco Elysium. Jag hade inte hört talas om det innan det släpptes och jag fick upp ögonen för det då flertalet youtubers och recensenter började vurma för det. Och ja, de hade rätt! Senast jag spelade ett isometriskt rpg som var såhär lästtungt och filosofiskt var nog Planescape: Torment för en massa år sen. Jag var inte alls beredd på hur hela mekaniken med dialogvalen och attributsskalan var satt eller någonting. Och vilket underbart uppvaknande jag fick av det! Det var länge sen jag satt och njöt av ett spel som mest går ut på att läsa. Dialogen är rapp samtidigt som den är stor och vid. Det är med stor aktsamhet och kärlek som jag styr min gravt alkade utredare genom historien som utspelas i detta mycket, mycket lovande debutspel!
1 – Outer Wilds
Känns som Outer Wilds kommer vinna många GOTY-priser om jag skrollar igenom mitt sociala medie-flöde. Inte svårt alls att förstå varför. Då har ändå spelet haft lite uppförsbacke med exklusivitet till Epic Store och endast tillgång till Xbox via game pass vid launch osv. Att spelet ändå fått den genomslagskraft som det fått, säger en hel del om dess kvalitet. Det är ändå svårt att beskriva vad Outer Wilds är för spel. Du är en rymdfarare på väg till din första rymdresa och…egentligen bestämmer du själv vart du vill åka. Det är en sandlåda och du får ta över spakarna nästan direkt. Jag brukar inte älska den här typen av spelupplägg annars, men det är något med Outer Wilds som gör att jag bara MÅSTE ut och hitta grejer. Saker låses upp bit för bit, och precis som jag tror att jag är något stort på spåren så sprängs solen och jag måste börja om. Det är ganska mycket som egentligen får mig att vända på klacken med andra spel, men jag stannar kvar här. Och tar mitt skepp ut i det stora oändliga igen. Alla måste spela Outer Worlds.
Nekroplasma 