Jag gillade verkligen Pillars of Eternity. Tycker det blåste liv i en tämlligen slumrande genre när det begav sig, och det har kommit mången bra titlar i det klassiska isometriska spektrat efteråt också, Divinity: Original Sin 2, Wasteland 2, Torment: Tides of Numenera och Tyranny, för att nämna några. Det jag föll för med Pillars of Eternity var mest av allt den homage spelet gjorde till svunna storheter som Baldur’s Gate, och karaktärerna.
Under mina dryga 70-80 timmar av den första genomspelningen blev Edér, Aloth, Durance och de andra en fröjd att lära känna. Framförallt Durane och Grieving Mother, skrivna av Chris Avellone, fick mig att bli väldigt intresserad av deras backstory och det var just de två jag först gick och pratade med med jämna mellanrum, för att lära känna dom lite bättre. Något som jag upptäckte en bit in i spelet var dock att jag inte riktigt föll för storyn. Den var ok, men inte mer. Jag gillade storyn och upplägget i Tyranny mer, till exempel. Pillars var större på alla sätt och vis, men storyn grep aldrig riktigt tag i mig.
Detta är något som kommer mig för nu när jag spelar igenom Pillars of Eternity 2: Deadfire också. Jag har trevligt, det är fortfarande roligt att strida och plocka bra loot från mina fiender och allt det där, men jag hookas inte av storyn! Det finns vissa ställen där storyn tar rejäl plats och det är där spelet skiner som mest i min mening, men väldigt mycket annat känns bara som utfyllnad. Detta kan göras bra, kolla bara på Witcher 3 där några av de bästa storybitarna finns i sidouppdragen, men här tycker jag inte det kommer till sin rätt alls. Jag vet att Obsidian med Josh Sawyer i spetsen har jobbat kopiöst med att etablera en rejäl lore redan under första spelet, men jag vet inte…den biter bara inte tag. Och det är synd.
Något som är ännu mer synd är att jag inte faller för karaktärerna på samma sätt som förut heller. Några är återkommande från förra spelet och några är nya för Deadfire. Dom är 3 av 5 mest allihop, medan Pillars 1 hade i alla fall två karaktärer som stack ut i min mening(Durance och Grieving Mother). Nä, Chris Avellone har inte varit med i skrivarbetet av Deadfire, och det märks tyvärr.
Trots att jag låter lite neggig kommer jag fortsätta spela tills jag är i mål. Spelet har trots allt fått stundtals lysande recensioner, och jag kan absolut se varifrån de kommer. Några saker jag tycker är rent lysande är tex:
- Den grafiska designen
Grafiken har fått en rejäl skjuts i Deadfire jämfört med Pillars 1(som ändå var slående vackert, det också). Framför allt är karaktärerna mer detaljerade och små saker som att magiker tar upp sin spellbook för att läsa besvärjelser och att sedan slå ihop den direkt efter effekten gör oerhört mycket för designen. Även ljussättning och annat har fått en rejäl genomkörare också. Och VATTNET! Nästan i klass med Sea of Thieves, i min mening.
- Stealth-mekaniken
Jag hade otroligt svårt att få till en klassisk backstab-rogue i första Pillars, till mitt stora förtret. I Deadfire har Obsidian gjort om så att man numera kan se fiendens point-of-view i form av en kon framför ögonen a la Metal Gear Solid. Välkommen ändring!
- Multi-klassa!
Också en egenskap som saknades i förra spelet. Visst har det sin charm att köra en klass rakt igenom, men en Rogue/Cipher kan man ha vansinnigt skoj med. Det är också med denna typen av valmöjlighet som gör att folk spottar ur sig helt absurda builds och postar på Youtube.
Nekroplasma 