Vad jag tycker om BioWare/EAs beslut om att skjuta upp Anthem till 2019

Om jag skulle få totalt psykbryt och ge mig på att skriva ner en topp 50/100/whatever-lista på de bästa spelen jag har spelat, är jag tämligen säker på att BioWare kommer ha med flest spel där. Och om jag sedan skulle rangordna de bästa karaktärerna jag stött på i ett spel skulle sannerligen BioWare ha med flest där också. Kort sagt: Jag älskar BioWare, och har så gjort ända sedan jag stötte på dom för första gången i Baldur’s Gate.

Nu är ju dock det spelet ganska gammalt, typ som Bockstensmannen, och mycket har hänt sedan dess. Mest anmärkningsvärt är att BioWare sedan 2007 har haft EA(Electronic Arts) som utgivare, eller publisher. EA är en Jätte med stort J i spelvärlden, med kolosser som Battlefield, FIFA och NHL i stallet. Till kråksången hör dock att efter BioWares inträde i EA har deras spel blivit…annorlunda, är väl ordet jag väljer.

Jag tänker inte redogöra spel för spel om huruvida de är dåliga eller ej, det tror jag ni som läser redan har en uppfattning om själva redan. Däremot vill jag ifrågasätta hur EA väljer att styra BioWares utveckling, för det är jag säker på att man gör. Och den utvecklingen har inte gått framåt, enligt mig.

Den första smällen jag fick av BioWare/EA-samarbetet var när Mass Effect 3 kom 2012. Då valde nämligen parterna att släppa ett DLC samma dag som huvudspelet. DLC:t, From Ashes, gjorde att karaktären Javik blev tillgänglig att spela med. Kan ni tänka er en genomspelning utan Javik? Det kan inte jag, men det var precis det jag fick göra under min första genomspelning, då jag kastade mig ut i Mass Effect 3 med min gamla ME-ME2-save hungrig som en varg på vad spelet ville visa mig. När jag fick nys om vad detta DLC skulle innebära var jag redan för långt in i spelet för att orka starta om på ny kula. När jag sedan väl startade ny save med Javik vart jag jättesur på BioWare och EA. Javik var ju superviktig för hela spelet, om inte hela jävla trilogin!? Men detta är inte nytt, och Mass Effect 3 fick sin beskärda del av kritik senare ändå, men då främst för det pyspunkiga slutet. Nåväl.

Jag har fortfarande inte förlåtit Bioware/EA för Javik-fadäsen

Vi spolar fram lite. Dragon Age: Inquisition kommer, ses och segrar TILL SLUT, men i min mening segrar spelet först efter DLC:t Trespasser. Ni som vet, ni vet. Sen ställer man in spelet Shadow Realm av någon anledning jag inte hunnit(läs: orkat) läsa på om, och framför allt, 2017, släpper man det fjärde spelet i Mass Effect-världen: Mass Effect: Andromeda.

Nu har jag inte hittat några försäljningssiffror, men med facit i hand står det ganska klart att Andromeda blev en flopp av bibliska proportioner. Spelet var ofärdigt, buggigt och rent av svagt i den historia man ville berätta. Kritiken lät inte vänta på sig och hotfixar efter hotfixar slängdes ut för att desperat försöka rädda spelet. Det gick sådär. Spelet blev till stor del fixat sett till buggar, men spelets svaga manusarbete och mellanmjölkiga karaktärer gick tyvärr inte att rädda. Fiaskot blev mer eller mindre totalt när EA under andra halvan av 2017 valde att lägga in Mass Effect-serien i frysboxen ”tills vidare”. För mig, som älskade de första tre spelen i serien, och ändå vart underhållen av Andromeda, var detta en tung smäll. Visst ska studios som gör halvdant jobb få kritik när man släpper en halvfärdig produkt, men samtidigt ska man ha i beaktning av spelet led av många avhopp och interna stridigheter, något journalisten Jason Schreier på Kotaku skrev om HÄR.

Häromdagen kom så beskedet att BioWare/EA tagit beslutet av skjuta sitt nya spel, Anthem, till 2019, från att egentligen varit tänkt att släppas under 2018. Orsaken man gav var att ”man känner av pressen utifrån och vill göra spelet så bra som möjligt”. Att man skjuter på ett spel till framtiden är inget konstigt, det gör Blizzard och Rockstar hela tiden, och orsaken är alltid att man ”vill göra spelet så bra som möjligt” och ”vi släpper det när vi är nöjda med det” osv. En orsak som aldrig kommer är dock ”man känner av pressen utifrån.” Just de där orden skrämmer mig. Känslan jag får är att det är vinna eller försvinna för Bioware nu, som sin stolta historia till trots, inte känner sig ha råd med ett bakslag likt det med Mass Effect: Andromeda.

Det ska också sägas att EA även är utgivare för Star Wars: Battlefront II, som kom under 2017, och som möttes av MASSIV kritik främst för hanteringen av lootboxes och dylikt. Att EA då drar tillbaka Anthem känns lite…iffy, rent ut sagt. Om jag tar på mig min STORA foliehatt tänker jag att Anthem antagligen hade exakt samma utformning av hur lootboxar och microtransaktioner skulle fungera in-game, och med tanke på hur Battlefront vart så sågat vid fotknölarna valde man helt enkelt att skjuta på datumet så man kan komma på ett nytt sätt att tjäna pengar.

För så enkelt är det nog, trots alls. EA vill tjäna pengar på spelare. Det räcker inte med 500kr för själva spelet, nej nej, spelet ska dra in kosing helst flera år efter release. EA sneglar antagligen girigt på hur Blizzard och Rockstar har det med WoW och GTA Online och önskar sig nog en egen upplaga. Är det fel att önska detta? Nej. Är det moraliskt försvarbart? Nja, kanske inte. Spelberoende är trots allt en grej, men inte är EA den enda utgivare som sysslar med det, långt ifrån. En sida att ta i beaktning är att Anthem aldrig sagt något om huruvida det ens kommer finnas lootcrates eller microtransaktioner, men folk har redan tagit det för givet för det är EA som är utgivare, och att Anthem tagit mycket inspiration från Destiny vad gäller miljö och design. Det har också varit ganska välrenommerade analytiker i USA som slagit fast att OM Anthem innehåller microtransaktioner kommer det bara vara kosmetiska saker. Något som Youtube-profilen Jim Sterling brinner av på HÄR och HÄR.

Sen är jag rent generellt tveksam till om pressen ens minskar bara för att man skjuter fram datumet. Men jag vet inte. Kan bara tänka mig att det kostar att flytta fram ett stort spelsläpp som Anthem ett år. Nu är ju EA inte ett företag som visar röda siffror sådär vansinnigt ofta, men jag är säker på att det påverkar i någon mån. Men ok, nu drar man sig tillbaka och får jobba på i ett år till, men sen då? Jag kommer ha SKYHÖGA förväntningar, trots att jag egentligen kanske borde ta det lite lugnt. Men nu har man ju ett helt år på sig att vässa och knixa till det ännu mer och…ja, ni fattar. Jag är i alla fall väldigt tveksam till det här beslutet att skjuta fram, då det känns som att det mest beror på rädsla.

Nåja, det var mina två cent på det hela. Ville mest skriva av mig. På min egen blogg. Nåväl.

Annons

Vad jag ska spela i helgen

Endless Space 2

Då mitt, trodde jag, framgångsrika imperium i Stellaris ser ut att gå en snabb och koncis utrotning till mötes(Fallna riken är en tuff nöt att knäcka, note to self) är det nog dags att på riktigt dyka ner i Amplitudes förbisedda 4X-monster. Med en expansion på igång den 25:e passar den här helgen alldeles utmärkt för att helt sjunka in i en annan världsrymd. Ska bara bestämma vilken ras först…

The Division

Årets comeback? I Destiny och Destiny 2’s kölvatten har Massive jobbat på i det tysta med sin lootershooter. Resultatet är en, just nu, väldigt komplett upplevelse. Jag loggar  nuförtiden in och har en UPPSJÖ att välja på, något jag verkligen inte hade för några patchar sen. Det var typ Dark Zone och Incursions som fanns då. Fler och fler verkar återvända eller få upp ögonen för första gången på The Division just nu, och jag tycker det är helt klart välförtjänt. Jag kommer spela i helgen. Kommer du?

Gwent: The Witcher Card Game

Turnering i helgen. Gwent Tournament går av stapeln för tredje gången och jag råder er alla att titta. Trots att CDPR innan jul släppte en patch som retade gallfeber på många av kärnpubliken i spelet, är det likt förbannat fortsatt roligt att spela. Gwent är fortfarande i öppen beta-stadiet och växer sakta in i e-sportsvärlden. Har ni vägarna förbi twitch i helgen råder jag er att kolla. Det kommer jag göra, samtidigt som mina dailies ska bockas av. For Nilfgaard!

Mina bästa spel för 2017

Det är kul med listor! Jag har lyckats skriva ihop lite kort om vilka spel jag tycker har varit bäst under året som gått. Först kanske jag ska prata om elefanten folk kommer hitta i rummet efter man läst listan kanske: Jag har inte spelat MÅNGA av spelen som klassas som ”bäst” av väldigt många. Ett urval av titlar jag inte hunnit spela ännu under 2017 var tex Nier: Automata, Prey, Mario Oddessy, Zelda, Shadow of War, Torment, Cuphead, Persona 5, Edith Finch osv. Med andra ord är det här min högst personliga lista, såklart. Håll tillgodo:

10 – Dishonored: Death of the Outsider (PC)

Death of the Outsider visar en gång till att Arkane Studios nästan är bättre på att göra bra storys i sina DLC snarare än i själva huvudspelet. Precis som Knife of Dunwall och Brigmore Witches gjorde med första spelet, visar Death of the Outsider upp en mer fokuserad historia där mycket tidssparande från huvudspelets slopats. Billy Lurk och Daud är otroligt bra presenterade och längtan efter mer historier från Dunwall och Karnaca har inte ebbats ut, direkt.

9 – XCOM2: War of the Chosen (PC)

XCOM 2 var ett svårt spel, tyckte jag. Även på de enklare nivåerna. Mina misstag blandat med de band jag knutit med mina squads gjorde varje strid till ett rent helvete med en nerv som närmast kan jämföras med PUBG i sina värsta stunder. In kommer War of the Chosen och gör spelet ännu svårare, men ger mig som spelare så så mycket mer att leka med. Nya fiender, nya klasser(Reapers är svincoola) och nya, innovativa spelmoment gör att varje strid känns som ny och fräsch. Om jag bara kunde sluta döda av mina bästa soldater…

8 – Destiny 2 (PS4)

Jag har ärligt talat ganska svårt att se skillnad på Destiny och Destiny 2. Visst är det snyggare, något tajtare kontroll och lite nya ställen, men annars? Nja. Är det något dåligt? Kanske inte? Destiny 2 har den unika egenskapen att jag kan vara borta från spelet i ett par månader, hoppa in igen, och ändå sitter kontrollen direkt som en smäck. Det är helt enkelt väldigt lätt att återkomma till Destiny 2 och skjuta rymdmonster. Jag gillar storyn, jag gillar mycket av lore-delen och det är kul att det ramlar in nya vapen och kläder då och då. Destiny 2 har helt enkelt blivit mitt go-to spel att spela när jag inte spelar något annat ”på riktigt”. En snygg palettrensare.

7 – The Long Dark (PS4)

Survialspel har inte riktigt varit min grej, ärligt talat. Jag har försökt med Don’t Starve, Flame in the Flood och andra titlar, men det hugger aldrig riktigt tag. Egentligen borde inte Long Dark göra det heller, om det inte vore för den enkla anledningen att det nu kommit ett storyläge. Att ta sig an den vackra, karga kanadensiska vildmarken som Henry har varit en fröjd. Trots att döden ligger närmre än vilket Dark Souls-spel som helst. Att jonglera Henrys histora samtidigt som spelet introducerar mig för det jag behöver kunna för att överleva ens en enda natt, är riktigt bra och fungerar relativt smärtfritt. Rutinerade röstskådisar som Mark ”Maleshep” Meer och David Hayter förhöjer upplevelsen ytterligare. Lägg därtill till den sagolika grafiken och kvalitativa ljudbilden och jag är hemma.

6 – Endless Space 2 (PC)

Endless Space 2 är ett BRA spel! Det tog lite tid innan jag kom in i det ordentligt, men tids nog fastnade jag hårt. Det är otroligt snyggt i sitt utförande, både rent grafiskt och UI-mässigt. Raserna är bra utmejslade med specifika egenskaper som inbjuder till många genomspelningar och ett politiskt system som, konstigt nog, är skitroligt. Mot rymden!

5 – PlayerUnknown’s Battleground (PC)

Egentligen kanske PUBG skaa ligga högre upp här, men felet är mitt eget. Jag har bara spelat solo, nämligen, och jag har hört att det blir en helt annan upplevelse när man spelar med folk. Jag har dock inte möjlighet, eller ens lust, till det. Hur som helst är det svårt att blunda för vilket pansarkryssare som PUBG blivit. Jag har haft väldigt nerviga matcher, precis som alla andra och jag kollar på streams nästan dagligen. Egentligen är inte det här min typ av spel, men det här är något speciellt.

4 – Assassin’s Creed: Origins (PS4)

Årets överraskning, sett till hur jag sett på spelserien innan. Att Ubisoft tog ett år extra på sig för Origins har bara varit av godo, tycker jag. Spelet känns mer komplett och med mer tanke bakom än andra av seriens titlar, där mycket mest kändes inkastat snarare än inarbetat. Egypten är otroligt vackert! Kontrollen är snortajt och Bayek är väldigt hygglig och trovärdig som protagonist. Bra gjort, Ubisoft!

3 – Horizon Zero Dawn (PS4)

När jag spelade Horizon i början av året vart jag stensäker på att det skulle bli årets bästa spel. Det blev det nästan också. Aloys historia var en ren fröjd från första stund och en närmast perfekt svanesång för var open world-titlar av den här typen kan bjuda på. Aloy är enkel att styra, lätt att relatera till och världen som Guerilla målar upp är inget annat än storslagen. Hade spelet haft liiite vassare story och, framförallt, bättre sidouppdrag hade Horizon nog tagit förstaplatsen. Kanske.

2 – Divinity: Original Sin II (PC)

Det här jävla spelet. När jag har kollat på folks GOTY-listor och lyssnat på flertalet poddar om ämnet står det ganska klart att Divinity OSII är 2017s mest bortglömda spel. Larian Studios har jobbat kopiöst för att förbättra varje del som gjorde nystarten med förra kickstarterspelet så framgångsrikt. DOSII fyller i samtliga boxar i vad jag letar efter i ett isometriskt RPG; Bra story, bra karaktärer, lättilgängligt stridssystem och en bra spelvärld med tillhörande mekanik och frihet. Det finns egentligen inget att klaga på här. Lariant Studios har fått in en riktig fullträff som kommer eka i flera år inom rollspelsgenren. Det är bara att buga. Alla måste spela.

1 – Pyre (PC)

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde Pyre skulle vara såhär bra. Jag gillar Supergiant Games tidigare alster Bastion och Transistor väldigt mycket, så min ribba var hög, så att säga. Jag tyckte spelet såg coolt ut, med härlig stil men inte helt övertygad av själva rymdbasket-momentet. Men jag hade fel. Först och främst är karaktärerna, dialogen och designen av Pyre helt makalösa. Jag föll direkt för Jodariel, Hedwyn, Rukie och de andra karaktärerna som korsar ens väg i spelet. Sen var själa sportmomentet roligare än jag väntat mig. Så fort jag hade en vinnande taktik på plats kastades reglerna och förutsättningarna om, om det så var att karaktärer blev otillgängliga eller nya spelmoment. Väldigt bra balanserat och flera av karaktärernas historia kommer jag bära med mig länge. Och musiken är gudomlig. Darren Korb är en jävla stjärna alltså.