Seven är ett av de märkligaste spelen jag spelat på länge. Först och främst är det ganska svårt att ens placera spelet i korrekt fack; Det blandar den så klassiska isometriska rollspelsvyn med bandesign och parkour-element som närmast påminner om Assassin’s Creed, Dishonored eller, för den delen, Thief. Jag har också svårt att bestämma mig för om det är sci-fi eller fantasy? Action eller RPG? Det enklaste vore ju att säga att spelet tickar i samtliga av de boxarna. Och det är bra saker att ticka i, om ni frågar mig!
En annan sak som förbryllar mig med spelet är hur otroligt ojämnt det är. När storyn väl kommer igång är det svinbra, stämningsfullt och världsbyggande på ett jättebra sätt. Att klättra på hustak och väggar i den isometriska världen som Seven erbjuder är oftast en ren fröjd. Frågan är hur det kommer kännas att gå tillbaka till Divinity: Original Sin II eller Pillars of Eternity efter att jag vant mig vid att röra mig genom världen i Seven med sån elegans och fart. Stealth-elementet är också genomgående bra och jag har sällan problem att hitta alternativa vägar in i byggnader och ställen än vad som erbjuds. I sina bästa stunder är Sevens bandesign lika njutbara som i Dishonored eller Deus Ex. I sina sämsta stunder är det rent bedrövligt.
Teriel, spelets huvudperson, är en tjuv, med allt vad det innebär. Han kan smyga, sno folks kläder, kniva folk på precis rätt sätt och framför allt klättra och hoppa som den värsta Nathan Drake. I spelets inledande uppdrag hamnar Teriel lite snett på det och hamnar till slut i en soppa som går hela vägen upp till regeringsnivå. Fast i scfi/fantasy dårå. Teriel ska mest föreställa en likeable douche, men för det mesta så försvinner likeable i just den beskrivningen. Inte för att det gör mig något, jag gillar att spela en skitstövel då och då.
Spelets story och lore-byggande är det som får mig att traggla på genom spelet, för jag ska vara ärlig, det är ofta ett långt tragglande. Mycket av spelets tillgångar och tillvägagångssätt förklaras inte, utan jag får ofta bläddra fram till rätt meny och, helt enkelt, läsa på hur jag ska göra vissa saker. Som att aktivera skills och skifta vapen, till exempel. Jag kan gillar när spel inte håller mig i handen för mycket, men att utelämna så mycket saker som Seven gör, som dessutom är viktigt rent gameplaymässigt, blir det bara märkligt. Spelets tutorial visar bara fram/bak och attackknappen typ. Vi har kommit något längre är så, är jag rädd. Detta är bara en av anledningarna till att spelet skulle behövt lite längre tid vid ritbordet innan släpp.
Fiendernas AI är en smärre katastrof också. Vissa vakter hör ALLT från 2 kilometers håll medan vissa inte märker när jag ficktjyvar saker på dom rakt framfrån, fullt synligt. En vakt knockade jag, snodde hans kläder och gömde mig i en buske två meter bort. Vakten vaknade till, var lite misstänksam en stund, sen började han patrullera som vanligt, med bara kallingar. No biggie, ansåg han. Spelet är också tilltänkt att vara en ”smyga-och-backstabba”-dänga, vilket märks mycket i spelets stridssystem. En mot en är Teriel en mästare. Möter man två pers eller mer: säker död. När det blir många som ska slåss med en blir stridssystemet lite väl klunkigt och bökigt. Att smyga och hugga från skuggorna går dock jättebra, och det är så jag oftast spelar dessa spel ändå.
Trots att det finns mycket med spelet som är rent bedrövligt, finner jag mig att återvända hela tiden. Jag är beredd att förlåta mycket om jag gillar settingen och storyn, har jag märkt. Och jag skulle nog ändå råda folk att testa på Seven – The Days Long Gone. Finns på steam och gog.com och så vidare. Väl mött!
Nekroplasma 