När jag spelar onlinespel, mmo:s, mmorpgs eller what have you, spelar jag nästan alltid fel. Jag spelar spelen som ett singleplayer-spel, med lite lite interaktivitet med andra spelare, men helst inte. Det är som att jag alltid vill vara med i svängen, fast inte hela vägen. Det är samma syndrom i varje onlinespel jag spelat:
World of Warcraft – jag spelar för storyn. Den lökiga, ostiga och ganska pompösa storyn. Jag gillar att glida runt i zonerna och göra quests, få mer inblick i spelets lore och bakgrund, få nya vapen, rustning och allt det där. MEN, sen tar det alltid stopp för mig. Det blir alltid så att jag till slut kommer till ett parti där spelet kräver mer av mig än vad jag vill ge: det styr mig till att raida. Jag drar gränsen vid instanser, där jag slumpmässigt hamnar med ande spelare och tar mig an en uppgift, som oftast inte är längre än 15-20 min. Bra loot, bra bossar och oftast en rätt trevlig tillställning. Men sen kommer nästa trappsteg, och där går jag aldrig upp. Jag kommer aldrig ha den orken, lusten eller engagemanget att lägga på nästa nivå, vilket jag tycker är synd, men rättvist på nåt sätt.
WoW är ett exempel, men jag kan slänga in titlar som Star Wars: The Old Republic, Age of Conan, Warhammer: Age of Reckoning, Aion, Rift och The Division också. Inte samma spel, men oftast faller de inom samma mall, med The Division, och framför allt Destiny, som undantagen. Destiny… jag har, precis som många med mig, ett komplicerat förhållande till Destiny. Jag köpte det dag 1, spelade som en tok. Föll pladask för den tajta kontrollen, ljuvliga grafiken, kompakta ljuddesignen och smörgåsbordet av planeter och ställen att utforska och förkovras i. Men sen tog storyn bara slut. Om det en var en story. Det kändes himla ojämnt och bökigt under tiden jag spelade också, vill jag minnas, men jag spelade glatt vidare i hopp om att spelet skulle förklara för mig hur det låg till innan det var slut. Men icke. Historien i originalutgåvan av Destiny blev en praktfull pyspunka, och det skulle krävas ett suveränt DLC(The Taken King) för att få in mig i det igen. Nu har jag suttit i några dagar med betan till Destiny 2 som släpps 9:e september, och tänkte nämna några av mina intryck av detta.
- ”Homecoming” är det bästa story/kampanjuppdraget som Bungie designat hittills. Det ger mig så mycket nöje. Här har vi mer interaktivitet med NPCs som Zavala, Cayde-6 och Ikora(Warlocks for teh win, obvi) men även mer kringliggande karaktärer som blandar sig i, något jag och många med mig saknade i första spelet, men som Bungie försökte råda bot på med The Taken King-DLCt. Det är fortfarande en korridorskjutare i grunden, men en satans snygg sådan. Miljöerna är redan jättevackra, så där behövdes inte mycket jobb egentligen. ”Homecoming” sätter verkligen ribban för var Bungie vill att storyn ska ta vägen i Destiny 2.
- Kontrolllen känns tyngre och köttigare än i Destiny. Ok, jag kanske ska vänta tills min karaktär i Destiny 2 är fullt uppgraderad med skills och sådär innan jag sätter bedömningen, men i betan känns kontrollen och styrningen tung, jämfört med ettan. Fast tung på ett bra sätt. Det påminner om hur kontrollen var i gamla Killzone 2, om nu någon minns det spelet. Sen har Bungie av någon anledning flyttat på funktionerna L1-L2 och R1-R2 jämfört med Destiny, så där blir det till att ändra knappar, eller anpassa sig.
- Ljudbilden är fortsatt ljuvlig. Även om alla vapen i spelet är påhittade så känns kraften och stunsen i dem så himla äkta, på något sätt. Att segla fram genom det regniga Homecoming-uppdraget och pricka Cabal-fiender med sin Handcannon(mitt val) och få det där pysch-ljudet från fienden när man får in ett headshot är så fruktansvärt vackert. Bungie har alltid lagt mycket fokus på ljudbild och ljuddesign, på samma sätt som tex Dice, och det märks verkligen i betan.
- Mer fokus på PvE och story. Mycket av den negativa kritiken som Bungie fick efter släppet av Destiny var att storyn var osammanhängande och slarvigt gjord. Det bubblade upp artiklar som visade hur arbetet gått till bakom kulisserna, att vissa beslut togs bort, vissa togs emot osv. Hur som helst kändes det som att Bungie först ville berätta en helt annan historia än den vi fick, och den verkade faktiskt lite bättre också, om jag ska vara ärlig. Med Destiny 2 känns det som att Bungie vill leverera mer av det spel som Destiny blev först efter The Taken King, och inte mig emot. Att spela Destiny nu är forfarande väldigt roligt. Det finns mycket events att göra, både i social space och ute på patrullerna/bountys/strikes/nightfalls och raider. Om jag fattat rätt ska det även finnas en funktion att kunna haka på de stora spelarna i de så aktade raiderna, så att även spelare med mindre tid ska kunna ta del av dem. Vilket i min värld låter helt fantastiskt, men som jag förstår kan reta en del av de som lägger hundratals timmar för att komma just dit av egen maskin.
- Det är inte mycket nytt, och det är bra. Ända sedan Bungie visade upp trailers, gameplay och annat från Destiny 2, har en stående kritik varit att spelet ser ut som det gamla Destiny. Det är ingen jätteuppgradering grafikmässigt, verkar inte erbjuda mycket mer i fiendeväg osv. Är det inte mer av en expansion vi får istället för ett nytt spel, är en annan kritik som förekommit. Ärligt talat har jag inte brytt mig om det så mycket. Jag kräver inte att spelstudior ska uppfinna hjulet vid varje titel. Destiny hade väldigt mycket som fungerade, varför ändra på det? Det viktiga är att Bungie verkar ha lyssnat på fanbasen och vidtar åtgärder därefter. Grafik, ljud och designmässigt håller första Destiny fortfarande högsta klass, så där finns egentligen ingen anledning att lägga alltför mycket krut. Mer fokus läggs istället på gameplay och story, och jag känner mig nöjd med det, ärligt talat. I alla fall av betan att döma. Vi får ju se vad man tycker när spelet väl släpps.
Här är en länk till när jag spelar igenom uppdraget ”Homecoming” samt striken ”The Inverted Spire”
Nekroplasma 