Yaughton är tomt. Folket som bodde där har inte flyttat, utan snarare har dom bara…försvunnit. Tallrikar står framme på matborden, ölflaskor står på bardisken och bilar står övergivna vid vägkanten. Det är som i första uppdraget i Mass Effect 2 när Sheperd, Miranda och Jacob kommer till Freedoms Progress. Jacob säger då: ”Looks like people just left in the middle of dinner” eller något liknande. Läskigt är det i alla fall, och du som spelare skall ta reda på vad som har hänt.
Spelet är utvecklat av The Chinese Room. Studion ligger även bakom spel som Dear Esther och Amnesia: A Machine for Pigs. Framför allt så satte Dear Esther bolaget på kartan med sitt tunga narrativa driv och fokus på story istället för strider och andra klassiska spelmoment. Spelstudion blir dels hyllade för just detta, men får också nästan lika mycket skit på grund av det. ”Promenadsimulator” kallas spelen av vissa.
Everybody’s gone to the Rapture är inget undantag. Det är inga strider, du använder dig av X-knappen för att interagera med saker i världen och du kan hålla inne R2 för att öka takten i den annars ganska långsamma promenadentakten som du använder dig av. Bland det första du gör är att knäppa på en radio som spelar en gammal inspelning med en röst som säger åt sig att ”follow the lights” eller ”the lights will give you answers” eller något liknande. Alan Wake-vibbar, nästan. När du sedan går omkring i den öde staden så flyger små ljusbollar förbi, och försöker få dig att följa efter. Det är upp till dig om du vill göra det. När du kommer till den delen som ljusskenet guidar dig till så spelas en scen upp, där svaga ljuskonturer av människor har en dialog. Det är på det här sättet du bit för bit får nysta upp mysteriet kring vad som verkligen har hänt i Yaughton.
Som sagt, du kan välja att följa ljusen och få handlingen på så sätt. Men om man är lite mer korkad, som jag, så kan man också bara traska runt planlöst. Gå upp till varje hus för att utforska, strosa runt och lyssna på fågelsång eller bara drömma sig bort i den fantastiska miljön. Faktum är att jag nästan råder till att göra så. Ljusskenen kommer du snubbla över ändå. Jag fick ut väldigt mycket mer av storyn bara genom att traska runt och läsa på lappar eller kolla i bokhyllor osv. Mycket är dolt i plain sight, eller vad man ska säga. Men det är bara min uppfattning. Storyn kommer visa sig, på ett eller annat sätt.
Jag gillar spelet. Jättemycket. Det tilltalar mig på precis rätt sätt, och jag njuter i stora drag av hur utvecklaren har valt att använda sig av den ljudbild man valt. Vinden som blåser genom träden ger en kuslig stämning hela spelet igenom, och den redan superba ljudbilden förstärks ytterligare av den otroliga musiken spelet igenom. Grafiskt sätt är spelet också långt fram, och PS4:an målar upp otroligt vackra miljöer med stor detaljrikedom. Bara att gå omkring och kolla i alla olika hus, husvagnar och annat ger en stor tillfredsställelse. Husen ser inte likadana ut heller, utan det känns verkligen som att det är olika folk med olika liv och intressen som har bott där.
Med detta sagt så är inte spelet för alla. Många kritiker tycker att spelet är långsamt, att du inte kan interagera med så mycket och att storyn inte ger tillräckligt mycket svar. Bland annat. Jag kan förstå det. Som spel är EGTTR en väldigt ensidig historia. Du kan inte utforska allt, du är låst i vart du kan gå och det enda du egentligen gör är att få en historia uppläst för dig genom att gå från punkt A till punkt B. I en tid av högocktaniga röjarfester som Call of Duty, Witcher 3 och Destiny så kan ju EGTTR te sig som nästan pretentiöst och ”artsy”.
För mig spelar detta dock ingen som helst roll. Jag gillade spelet jättemycket. Stämningen är otroligt bra. Det är kusligt men aldrig skräck, och historien engagerar mig ända till slutet. Jag ska inte säga att jag helt och hållet förstod slutet, men det är heller inget krav från min sida. Jag blev underhållen, jag kommer spela det igen och jag tycker det är värt den dryga 200-lappen det kostar.
Låt oss gå mot Uppryckandet tillsammans!
Nekroplasma 