Tidiga intryck: Pillars of Eternity 2: Deadfire

Jag gillade verkligen Pillars of Eternity. Tycker det blåste liv i en tämlligen slumrande genre när det begav sig, och det har kommit mången bra titlar i det klassiska isometriska spektrat efteråt också, Divinity: Original Sin 2, Wasteland 2, Torment: Tides of Numenera och Tyranny, för att nämna några. Det jag föll för med Pillars of Eternity var mest av allt den homage spelet gjorde till svunna storheter som Baldur’s Gate, och karaktärerna.

Under mina dryga 70-80 timmar av den första genomspelningen blev Edér, Aloth, Durance och de andra en fröjd att lära känna. Framförallt Durane och Grieving Mother, skrivna av Chris Avellone, fick mig att bli väldigt intresserad av deras backstory och det var just de två jag först gick och pratade med med jämna mellanrum, för att lära känna dom lite bättre. Något som jag upptäckte en bit in i spelet var dock att jag inte riktigt föll för storyn. Den var ok, men inte mer. Jag gillade storyn och upplägget i Tyranny mer, till exempel. Pillars var större på alla sätt och vis, men storyn grep aldrig riktigt tag i mig.

7154f64912d64578ae3cc99444835eac

Detta är något som kommer mig för nu när jag spelar igenom Pillars of Eternity 2: Deadfire också. Jag har trevligt, det är fortfarande roligt att strida och plocka bra loot från mina fiender och allt det där, men jag hookas inte av storyn! Det finns vissa ställen där storyn tar rejäl plats och det är där spelet skiner som mest i min mening, men väldigt mycket annat känns bara som utfyllnad. Detta kan göras bra, kolla bara på Witcher 3 där några av de bästa storybitarna finns i sidouppdragen, men här tycker jag inte det kommer till sin rätt alls. Jag vet att Obsidian med Josh Sawyer i spetsen har jobbat kopiöst med att etablera en rejäl lore redan under första spelet, men jag vet inte…den biter bara inte tag. Och det är synd.

Något som är ännu mer synd är att jag inte faller för karaktärerna på samma sätt som förut heller. Några är återkommande från förra spelet och några är nya för Deadfire. Dom är 3 av 5 mest allihop, medan Pillars 1 hade i alla fall två karaktärer som stack ut i min mening(Durance och Grieving Mother). Nä, Chris Avellone har inte varit med i skrivarbetet av Deadfire, och det märks tyvärr.

screenshot.pillars-of-eternity-2-deadfire.1920x1080.2018-03-27.42

Trots att jag låter lite neggig kommer jag fortsätta spela tills jag är i mål. Spelet har trots allt fått stundtals lysande recensioner, och jag kan absolut se varifrån de kommer. Några saker jag tycker är rent lysande är tex:

  • Den grafiska designen

Grafiken har fått en rejäl skjuts i Deadfire jämfört med Pillars 1(som ändå var slående vackert, det också). Framför allt är karaktärerna mer detaljerade och små saker som att magiker tar upp sin spellbook för att läsa besvärjelser och att sedan slå ihop den direkt efter effekten gör oerhört mycket för designen. Även ljussättning och annat har fått en rejäl genomkörare också. Och VATTNET! Nästan i klass med Sea of Thieves, i min mening.

  • Stealth-mekaniken

Jag hade otroligt svårt att få till en klassisk backstab-rogue i första Pillars, till mitt stora förtret. I Deadfire har Obsidian gjort om så att man numera kan se fiendens point-of-view i form av en kon framför ögonen a la Metal Gear Solid. Välkommen ändring!

  • Multi-klassa!

Också en egenskap som saknades i förra spelet. Visst har det sin charm att köra en klass rakt igenom, men en Rogue/Cipher kan man ha vansinnigt skoj med. Det är också med denna typen av valmöjlighet som gör att folk spottar ur sig helt absurda builds och postar på Youtube.

 

 

 

Annonser

Vad jag tycker om BioWare/EAs beslut om att skjuta upp Anthem till 2019

Om jag skulle få totalt psykbryt och ge mig på att skriva ner en topp 50/100/whatever-lista på de bästa spelen jag har spelat, är jag tämligen säker på att BioWare kommer ha med flest spel där. Och om jag sedan skulle rangordna de bästa karaktärerna jag stött på i ett spel skulle sannerligen BioWare ha med flest där också. Kort sagt: Jag älskar BioWare, och har så gjort ända sedan jag stötte på dom för första gången i Baldur’s Gate.

Nu är ju dock det spelet ganska gammalt, typ som Bockstensmannen, och mycket har hänt sedan dess. Mest anmärkningsvärt är att BioWare sedan 2007 har haft EA(Electronic Arts) som utgivare, eller publisher. EA är en Jätte med stort J i spelvärlden, med kolosser som Battlefield, FIFA och NHL i stallet. Till kråksången hör dock att efter BioWares inträde i EA har deras spel blivit…annorlunda, är väl ordet jag väljer.

Jag tänker inte redogöra spel för spel om huruvida de är dåliga eller ej, det tror jag ni som läser redan har en uppfattning om själva redan. Däremot vill jag ifrågasätta hur EA väljer att styra BioWares utveckling, för det är jag säker på att man gör. Och den utvecklingen har inte gått framåt, enligt mig.

Den första smällen jag fick av BioWare/EA-samarbetet var när Mass Effect 3 kom 2012. Då valde nämligen parterna att släppa ett DLC samma dag som huvudspelet. DLC:t, From Ashes, gjorde att karaktären Javik blev tillgänglig att spela med. Kan ni tänka er en genomspelning utan Javik? Det kan inte jag, men det var precis det jag fick göra under min första genomspelning, då jag kastade mig ut i Mass Effect 3 med min gamla ME-ME2-save hungrig som en varg på vad spelet ville visa mig. När jag fick nys om vad detta DLC skulle innebära var jag redan för långt in i spelet för att orka starta om på ny kula. När jag sedan väl startade ny save med Javik vart jag jättesur på BioWare och EA. Javik var ju superviktig för hela spelet, om inte hela jävla trilogin!? Men detta är inte nytt, och Mass Effect 3 fick sin beskärda del av kritik senare ändå, men då främst för det pyspunkiga slutet. Nåväl.

232456.jpg

Jag har fortfarande inte förlåtit Bioware/EA för Javik-fadäsen

Vi spolar fram lite. Dragon Age: Inquisition kommer, ses och segrar TILL SLUT, men i min mening segrar spelet först efter DLC:t Trespasser. Ni som vet, ni vet. Sen ställer man in spelet Shadow Realm av någon anledning jag inte hunnit(läs: orkat) läsa på om, och framför allt, 2017, släpper man det fjärde spelet i Mass Effect-världen: Mass Effect: Andromeda.

Nu har jag inte hittat några försäljningssiffror, men med facit i hand står det ganska klart att Andromeda blev en flopp av bibliska proportioner. Spelet var ofärdigt, buggigt och rent av svagt i den historia man ville berätta. Kritiken lät inte vänta på sig och hotfixar efter hotfixar slängdes ut för att desperat försöka rädda spelet. Det gick sådär. Spelet blev till stor del fixat sett till buggar, men spelets svaga manusarbete och mellanmjölkiga karaktärer gick tyvärr inte att rädda. Fiaskot blev mer eller mindre totalt när EA under andra halvan av 2017 valde att lägga in Mass Effect-serien i frysboxen ”tills vidare”. För mig, som älskade de första tre spelen i serien, och ändå vart underhållen av Andromeda, var detta en tung smäll. Visst ska studios som gör halvdant jobb få kritik när man släpper en halvfärdig produkt, men samtidigt ska man ha i beaktning av spelet led av många avhopp och interna stridigheter, något journalisten Jason Schreier på Kotaku skrev om HÄR.

Anthem-BioWare-Xbox-One-X-818711

Häromdagen kom så beskedet att BioWare/EA tagit beslutet av skjuta sitt nya spel, Anthem, till 2019, från att egentligen varit tänkt att släppas under 2018. Orsaken man gav var att ”man känner av pressen utifrån och vill göra spelet så bra som möjligt”. Att man skjuter på ett spel till framtiden är inget konstigt, det gör Blizzard och Rockstar hela tiden, och orsaken är alltid att man ”vill göra spelet så bra som möjligt” och ”vi släpper det när vi är nöjda med det” osv. En orsak som aldrig kommer är dock ”man känner av pressen utifrån.” Just de där orden skrämmer mig. Känslan jag får är att det är vinna eller försvinna för Bioware nu, som sin stolta historia till trots, inte känner sig ha råd med ett bakslag likt det med Mass Effect: Andromeda.

Det ska också sägas att EA även är utgivare för Star Wars: Battlefront II, som kom under 2017, och som möttes av MASSIV kritik främst för hanteringen av lootboxes och dylikt. Att EA då drar tillbaka Anthem känns lite…iffy, rent ut sagt. Om jag tar på mig min STORA foliehatt tänker jag att Anthem antagligen hade exakt samma utformning av hur lootboxar och microtransaktioner skulle fungera in-game, och med tanke på hur Battlefront vart så sågat vid fotknölarna valde man helt enkelt att skjuta på datumet så man kan komma på ett nytt sätt att tjäna pengar.

För så enkelt är det nog, trots alls. EA vill tjäna pengar på spelare. Det räcker inte med 500kr för själva spelet, nej nej, spelet ska dra in kosing helst flera år efter release. EA sneglar antagligen girigt på hur Blizzard och Rockstar har det med WoW och GTA Online och önskar sig nog en egen upplaga. Är det fel att önska detta? Nej. Är det moraliskt försvarbart? Nja, kanske inte. Spelberoende är trots allt en grej, men inte är EA den enda utgivare som sysslar med det, långt ifrån. En sida att ta i beaktning är att Anthem aldrig sagt något om huruvida det ens kommer finnas lootcrates eller microtransaktioner, men folk har redan tagit det för givet för det är EA som är utgivare, och att Anthem tagit mycket inspiration från Destiny vad gäller miljö och design. Det har också varit ganska välrenommerade analytiker i USA som slagit fast att OM Anthem innehåller microtransaktioner kommer det bara vara kosmetiska saker. Något som Youtube-profilen Jim Sterling brinner av på HÄR och HÄR.

anthem-screenshot-3

Sen är jag rent generellt tveksam till om pressen ens minskar bara för att man skjuter fram datumet. Men jag vet inte. Kan bara tänka mig att det kostar att flytta fram ett stort spelsläpp som Anthem ett år. Nu är ju EA inte ett företag som visar röda siffror sådär vansinnigt ofta, men jag är säker på att det påverkar i någon mån. Men ok, nu drar man sig tillbaka och får jobba på i ett år till, men sen då? Jag kommer ha SKYHÖGA förväntningar, trots att jag egentligen kanske borde ta det lite lugnt. Men nu har man ju ett helt år på sig att vässa och knixa till det ännu mer och…ja, ni fattar. Jag är i alla fall väldigt tveksam till det här beslutet att skjuta fram, då det känns som att det mest beror på rädsla.

Nåja, det var mina två cent på det hela. Ville mest skriva av mig. På min egen blogg. Nåväl.

Vad jag ska spela i helgen

Endless Space 2

Då mitt, trodde jag, framgångsrika imperium i Stellaris ser ut att gå en snabb och koncis utrotning till mötes(Fallna riken är en tuff nöt att knäcka, note to self) är det nog dags att på riktigt dyka ner i Amplitudes förbisedda 4X-monster. Med en expansion på igång den 25:e passar den här helgen alldeles utmärkt för att helt sjunka in i en annan världsrymd. Ska bara bestämma vilken ras först…

the_division_13-1152x667

The Division

Årets comeback? I Destiny och Destiny 2’s kölvatten har Massive jobbat på i det tysta med sin lootershooter. Resultatet är en, just nu, väldigt komplett upplevelse. Jag loggar  nuförtiden in och har en UPPSJÖ att välja på, något jag verkligen inte hade för några patchar sen. Det var typ Dark Zone och Incursions som fanns då. Fler och fler verkar återvända eller få upp ögonen för första gången på The Division just nu, och jag tycker det är helt klart välförtjänt. Jag kommer spela i helgen. Kommer du?

Gwent: The Witcher Card Game

Turnering i helgen. Gwent Tournament går av stapeln för tredje gången och jag råder er alla att titta. Trots att CDPR innan jul släppte en patch som retade gallfeber på många av kärnpubliken i spelet, är det likt förbannat fortsatt roligt att spela. Gwent är fortfarande i öppen beta-stadiet och växer sakta in i e-sportsvärlden. Har ni vägarna förbi twitch i helgen råder jag er att kolla. Det kommer jag göra, samtidigt som mina dailies ska bockas av. For Nilfgaard!

Mina bästa spel för 2017

Det är kul med listor! Jag har lyckats skriva ihop lite kort om vilka spel jag tycker har varit bäst under året som gått. Först kanske jag ska prata om elefanten folk kommer hitta i rummet efter man läst listan kanske: Jag har inte spelat MÅNGA av spelen som klassas som ”bäst” av väldigt många. Ett urval av titlar jag inte hunnit spela ännu under 2017 var tex Nier: Automata, Prey, Mario Oddessy, Zelda, Shadow of War, Torment, Cuphead, Persona 5, Edith Finch osv. Med andra ord är det här min högst personliga lista, såklart. Håll tillgodo:

10 – Dishonored: Death of the Outsider (PC)

Death of the Outsider visar en gång till att Arkane Studios nästan är bättre på att göra bra storys i sina DLC snarare än i själva huvudspelet. Precis som Knife of Dunwall och Brigmore Witches gjorde med första spelet, visar Death of the Outsider upp en mer fokuserad historia där mycket tidssparande från huvudspelets slopats. Billy Lurk och Daud är otroligt bra presenterade och längtan efter mer historier från Dunwall och Karnaca har inte ebbats ut, direkt.

9 – XCOM2: War of the Chosen (PC)

XCOM 2 var ett svårt spel, tyckte jag. Även på de enklare nivåerna. Mina misstag blandat med de band jag knutit med mina squads gjorde varje strid till ett rent helvete med en nerv som närmast kan jämföras med PUBG i sina värsta stunder. In kommer War of the Chosen och gör spelet ännu svårare, men ger mig som spelare så så mycket mer att leka med. Nya fiender, nya klasser(Reapers är svincoola) och nya, innovativa spelmoment gör att varje strid känns som ny och fräsch. Om jag bara kunde sluta döda av mina bästa soldater…

8 – Destiny 2 (PS4)

Jag har ärligt talat ganska svårt att se skillnad på Destiny och Destiny 2. Visst är det snyggare, något tajtare kontroll och lite nya ställen, men annars? Nja. Är det något dåligt? Kanske inte? Destiny 2 har den unika egenskapen att jag kan vara borta från spelet i ett par månader, hoppa in igen, och ändå sitter kontrollen direkt som en smäck. Det är helt enkelt väldigt lätt att återkomma till Destiny 2 och skjuta rymdmonster. Jag gillar storyn, jag gillar mycket av lore-delen och det är kul att det ramlar in nya vapen och kläder då och då. Destiny 2 har helt enkelt blivit mitt go-to spel att spela när jag inte spelar något annat ”på riktigt”. En snygg palettrensare.

7 – The Long Dark (PS4)

Survialspel har inte riktigt varit min grej, ärligt talat. Jag har försökt med Don’t Starve, Flame in the Flood och andra titlar, men det hugger aldrig riktigt tag. Egentligen borde inte Long Dark göra det heller, om det inte vore för den enkla anledningen att det nu kommit ett storyläge. Att ta sig an den vackra, karga kanadensiska vildmarken som Henry har varit en fröjd. Trots att döden ligger närmre än vilket Dark Souls-spel som helst. Att jonglera Henrys histora samtidigt som spelet introducerar mig för det jag behöver kunna för att överleva ens en enda natt, är riktigt bra och fungerar relativt smärtfritt. Rutinerade röstskådisar som Mark ”Maleshep” Meer och David Hayter förhöjer upplevelsen ytterligare. Lägg därtill till den sagolika grafiken och kvalitativa ljudbilden och jag är hemma.

6 – Endless Space 2 (PC)

Endless Space 2 är ett BRA spel! Det tog lite tid innan jag kom in i det ordentligt, men tids nog fastnade jag hårt. Det är otroligt snyggt i sitt utförande, både rent grafiskt och UI-mässigt. Raserna är bra utmejslade med specifika egenskaper som inbjuder till många genomspelningar och ett politiskt system som, konstigt nog, är skitroligt. Mot rymden!

5 – PlayerUnknown’s Battleground (PC)

Egentligen kanske PUBG skaa ligga högre upp här, men felet är mitt eget. Jag har bara spelat solo, nämligen, och jag har hört att det blir en helt annan upplevelse när man spelar med folk. Jag har dock inte möjlighet, eller ens lust, till det. Hur som helst är det svårt att blunda för vilket pansarkryssare som PUBG blivit. Jag har haft väldigt nerviga matcher, precis som alla andra och jag kollar på streams nästan dagligen. Egentligen är inte det här min typ av spel, men det här är något speciellt.

4 – Assassin’s Creed: Origins (PS4)

Årets överraskning, sett till hur jag sett på spelserien innan. Att Ubisoft tog ett år extra på sig för Origins har bara varit av godo, tycker jag. Spelet känns mer komplett och med mer tanke bakom än andra av seriens titlar, där mycket mest kändes inkastat snarare än inarbetat. Egypten är otroligt vackert! Kontrollen är snortajt och Bayek är väldigt hygglig och trovärdig som protagonist. Bra gjort, Ubisoft!

3 – Horizon Zero Dawn (PS4)

När jag spelade Horizon i början av året vart jag stensäker på att det skulle bli årets bästa spel. Det blev det nästan också. Aloys historia var en ren fröjd från första stund och en närmast perfekt svanesång för var open world-titlar av den här typen kan bjuda på. Aloy är enkel att styra, lätt att relatera till och världen som Guerilla målar upp är inget annat än storslagen. Hade spelet haft liiite vassare story och, framförallt, bättre sidouppdrag hade Horizon nog tagit förstaplatsen. Kanske.

2 – Divinity: Original Sin II (PC)

Det här jävla spelet. När jag har kollat på folks GOTY-listor och lyssnat på flertalet poddar om ämnet står det ganska klart att Divinity OSII är 2017s mest bortglömda spel. Larian Studios har jobbat kopiöst för att förbättra varje del som gjorde nystarten med förra kickstarterspelet så framgångsrikt. DOSII fyller i samtliga boxar i vad jag letar efter i ett isometriskt RPG; Bra story, bra karaktärer, lättilgängligt stridssystem och en bra spelvärld med tillhörande mekanik och frihet. Det finns egentligen inget att klaga på här. Lariant Studios har fått in en riktig fullträff som kommer eka i flera år inom rollspelsgenren. Det är bara att buga. Alla måste spela.

1 – Pyre (PC)

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde Pyre skulle vara såhär bra. Jag gillar Supergiant Games tidigare alster Bastion och Transistor väldigt mycket, så min ribba var hög, så att säga. Jag tyckte spelet såg coolt ut, med härlig stil men inte helt övertygad av själva rymdbasket-momentet. Men jag hade fel. Först och främst är karaktärerna, dialogen och designen av Pyre helt makalösa. Jag föll direkt för Jodariel, Hedwyn, Rukie och de andra karaktärerna som korsar ens väg i spelet. Sen var själa sportmomentet roligare än jag väntat mig. Så fort jag hade en vinnande taktik på plats kastades reglerna och förutsättningarna om, om det så var att karaktärer blev otillgängliga eller nya spelmoment. Väldigt bra balanserat och flera av karaktärernas historia kommer jag bära med mig länge. Och musiken är gudomlig. Darren Korb är en jävla stjärna alltså.

Vad jag tycker om: Seven – The days long gone

Seven är ett av de märkligaste spelen jag spelat på länge. Först och främst är det ganska svårt att ens placera spelet i korrekt fack; Det blandar den så klassiska isometriska rollspelsvyn med bandesign och parkour-element som närmast påminner om Assassin’s Creed, Dishonored eller, för den delen, Thief. Jag har också svårt att bestämma mig för om det är sci-fi eller fantasy? Action eller RPG? Det enklaste vore ju att säga att spelet tickar i samtliga av de boxarna. Och det är bra saker att ticka i, om ni frågar mig!

En annan sak som förbryllar mig med spelet är hur otroligt ojämnt det är. När storyn väl kommer igång är det svinbra, stämningsfullt och världsbyggande på ett jättebra sätt. Att klättra på hustak och väggar i den isometriska världen som Seven erbjuder är oftast en ren fröjd. Frågan är hur det kommer kännas att gå tillbaka till Divinity: Original Sin II eller Pillars of Eternity efter att jag vant mig vid att röra mig genom världen i Seven med sån elegans och fart. Stealth-elementet är också genomgående bra och jag har sällan problem att hitta alternativa vägar in i byggnader och ställen än vad som erbjuds. I sina bästa stunder är Sevens bandesign lika njutbara som i Dishonored eller Deus Ex. I sina sämsta stunder är det rent bedrövligt.

1911-3

Teriel, spelets huvudperson, är en tjuv, med allt vad det innebär. Han kan smyga, sno folks kläder, kniva folk på precis rätt sätt och framför allt klättra och hoppa som den värsta Nathan Drake. I spelets inledande uppdrag hamnar Teriel lite snett på det och hamnar till slut i en soppa som går hela vägen upp till regeringsnivå. Fast i scfi/fantasy dårå. Teriel ska mest föreställa en likeable douche, men för det mesta så försvinner likeable i just den beskrivningen. Inte för att det gör mig något, jag gillar att spela en skitstövel då och då.

Spelets story och lore-byggande är det som får mig att traggla på genom spelet, för jag ska vara ärlig, det är ofta ett långt tragglande. Mycket av spelets tillgångar och tillvägagångssätt förklaras inte, utan jag får ofta bläddra fram till rätt meny och, helt enkelt, läsa på hur jag ska göra vissa saker. Som att aktivera skills och skifta vapen, till exempel. Jag kan gillar när spel inte håller mig i handen för mycket, men att utelämna så mycket saker som Seven gör, som dessutom är viktigt rent gameplaymässigt, blir det bara märkligt. Spelets tutorial visar bara fram/bak och attackknappen typ. Vi har kommit något längre är så, är jag rädd. Detta är bara en av anledningarna till att spelet skulle behövt lite längre tid vid ritbordet innan släpp.

first-gameplay-from-ex-witcher-devs-seven-the-days-long-gone_m39c

Fiendernas AI är en smärre katastrof också. Vissa vakter hör ALLT från 2 kilometers håll medan vissa inte märker när jag ficktjyvar saker på dom rakt framfrån, fullt synligt. En vakt knockade jag, snodde hans kläder och gömde mig i en buske två meter bort. Vakten vaknade till, var lite misstänksam en stund, sen började han patrullera som vanligt, med bara kallingar. No biggie, ansåg han. Spelet är också tilltänkt att vara en ”smyga-och-backstabba”-dänga, vilket märks mycket i spelets stridssystem. En mot en är Teriel en mästare. Möter man två pers eller mer: säker död. När det blir många som ska slåss med en blir stridssystemet lite väl klunkigt och bökigt. Att smyga och hugga från skuggorna går dock jättebra, och det är så jag oftast spelar dessa spel ändå.

Trots att det finns mycket med spelet som är rent bedrövligt, finner jag mig att återvända hela tiden. Jag är beredd att förlåta mycket om jag gillar settingen och storyn, har jag märkt. Och jag skulle nog ändå råda folk att testa på Seven – The Days Long Gone. Finns på steam och gog.com och så vidare. Väl mött!

seven-days-long-gone-rpg-620x330

Vad jag har spelat på sistone…

Jag är ganska dålig på att fokusera på bara ett spel åt gången. Speciellt när det släpps mycket bra spel inom relativt korta perioder som det gör just nu. Jag har tänkt skriva ett eller två längre inlägg om Destiny 2 inom kort, men just nu har jag än så länge inte tid. Men jag tänkte ändå, för skojs skull, lägga upp en liten rapport om vad jag spelar just nu. Håll till godo!

 

Playerunknown’s Battleground

visual_main

 

Det är väldigt svårt att släppa taget om detta. Jag spelar inte varje dag, eller ens varje vecka. Men hur som helst kommer jag alltid tillbaka, och när jag kommer tillbaka gör jag det rejält flera kvällar i rad. Det finns helt enkelt inget annat spel just nu som ger mig den nerven och pulsen när det är som bäst. Redan på flygplanet måste jag ta flera viktiga beslut om hur jag vill ta mig för spelomgången. Nä, jag kan helt enkelt inte sluta. Just nu. Kanske någonsin.

 

Gwent: The Witcher Card Game

ojuaf1jlhqcgrjs6vk74

Också ett spel som jag håller mig ajour med hela tiden. Har ofta väldigt roligt med Gwent, men problemet är ofta att patcharna kastar om reglerna väldigt väldigt mycket varje gång, så jag känner lite att jag ”har råd” att vänta på nästa patch, då spelet fortfarande är i beta. Gwent har i alla fall helt ersatt Hearthstone som mitt go to kortspel på nätet och inget tyder på att det kommer ändras. Kampanjläget ”Thronebreaker” ser ut att kunna bli riktigt skojigt också.

 

Tyranny: Bastard’s Wound

Tyranny_BastardsWound_Banner.jpg

Så kom då äntligen expansionen till förra årets bästa spel, enligt mig. Även om inte Bastard’s Wound än så länge levererat den ”closure” som jag, och många andra, önskat ger expansionen mig en anledning att återvända till Obsidians mörka fantasyvärld. Det är så mycket jag gillar här; det vuxna språket och gråzonerna i valen man gör, till exempel. Än så länge ger Obsidian mig mer av samma, och ärligt talat, jag är rätt nöjd med det. Kommer mer utförligt blogginlägg när jag kört igenom kampanjen.

Destiny 2

7620dc06d66021cfc7b162d596301ef2-mobile_header

Och så the big one, så klart. Mycket av min speltid går åt till att levla upp min Warlock i Destiny 2, och det är för det mesta en väldigt angenäm upplevelse, precis som jag tyckte i första spelet också. Det finns saker jag gillar jättemycket, och det finns saker jag gillar mindre mycket. MEN; mer om det i kommande blogginlägg, då jag har en hel del levlande kvar att göra.

Intryck – Destiny 2 betan

När jag spelar onlinespel, mmo:s, mmorpgs eller what have you, spelar jag nästan alltid fel. Jag spelar spelen som ett singleplayer-spel, med lite lite interaktivitet med andra spelare, men helst inte. Det är som att jag alltid vill vara med i svängen, fast inte hela vägen. Det är samma syndrom i varje onlinespel jag spelat:

World of Warcraft – jag spelar för storyn. Den lökiga, ostiga och ganska pompösa storyn. Jag gillar att glida runt i zonerna och göra quests, få mer inblick i spelets lore och bakgrund, få nya vapen, rustning och allt det där. MEN, sen tar det alltid stopp för mig. Det blir alltid så att jag till slut kommer till ett parti där spelet kräver mer av mig än vad jag vill ge: det styr mig till att raida. Jag drar gränsen vid instanser, där jag slumpmässigt hamnar med ande spelare och tar mig an en uppgift, som oftast inte är längre än 15-20 min. Bra loot, bra bossar och oftast en rätt trevlig tillställning. Men sen kommer nästa trappsteg, och där går jag aldrig upp. Jag kommer aldrig ha den orken, lusten eller engagemanget att lägga på nästa nivå, vilket jag tycker är synd, men rättvist på nåt sätt.

WoW är ett exempel, men jag kan slänga in titlar som Star Wars: The Old Republic, Age of Conan, Warhammer: Age of Reckoning, Aion, Rift och The Division också. Inte samma spel, men oftast faller de inom samma mall, med The Division, och framför allt Destiny, som undantagen. Destiny… jag har, precis som många med mig, ett komplicerat förhållande till Destiny. Jag köpte det dag 1, spelade som en tok. Föll pladask för den tajta kontrollen, ljuvliga grafiken, kompakta ljuddesignen och smörgåsbordet av planeter och ställen att utforska och förkovras i. Men sen tog storyn bara slut. Om det en var en story. Det kändes himla ojämnt och bökigt under tiden jag spelade också, vill jag minnas, men jag spelade glatt vidare i hopp om att spelet skulle förklara för mig hur det låg till innan det var slut. Men icke. Historien i originalutgåvan av Destiny blev en praktfull pyspunka, och det skulle krävas ett suveränt DLC(The Taken King) för att få in mig i det igen. Nu har jag suttit i några dagar med betan till Destiny 2 som släpps 9:e september, och tänkte nämna några av mina intryck av detta.

  1. ”Homecoming” är det bästa story/kampanjuppdraget som Bungie designat hittills. Det ger mig så mycket nöje. Här har vi mer interaktivitet med NPCs som Zavala, Cayde-6 och Ikora(Warlocks for teh win, obvi) men även mer kringliggande karaktärer som blandar sig i, något jag och många med mig saknade i första spelet, men som Bungie försökte råda bot på med The Taken King-DLCt. Det är fortfarande en korridorskjutare i grunden, men en satans snygg sådan. Miljöerna är redan jättevackra, så där behövdes inte mycket jobb egentligen. ”Homecoming” sätter verkligen ribban för var Bungie vill att storyn ska ta vägen i Destiny 2.
  2. Kontrolllen känns tyngre och köttigare än i Destiny. Ok, jag kanske ska vänta tills min karaktär i Destiny 2 är fullt uppgraderad med skills och sådär innan jag sätter bedömningen, men i betan känns kontrollen och styrningen tung, jämfört med ettan. Fast tung på ett bra sätt. Det påminner om hur kontrollen var i gamla Killzone 2, om nu någon minns det spelet. Sen har Bungie av någon anledning flyttat på funktionerna L1-L2 och R1-R2 jämfört med Destiny, så där blir det till att ändra knappar, eller anpassa sig.
  3. Ljudbilden är fortsatt ljuvlig. Även om alla vapen i spelet är påhittade så känns kraften och stunsen i dem så himla äkta, på något sätt. Att segla fram genom det regniga Homecoming-uppdraget och pricka Cabal-fiender med sin Handcannon(mitt val) och få det där pysch-ljudet från fienden när man får in ett headshot är så fruktansvärt vackert. Bungie har alltid lagt mycket fokus på ljudbild och ljuddesign, på samma sätt som tex Dice, och det märks verkligen i betan.
  4. Mer fokus på PvE och story. Mycket av den negativa kritiken som Bungie fick efter släppet av Destiny var att storyn var osammanhängande och slarvigt gjord. Det bubblade upp artiklar som visade hur arbetet gått till bakom kulisserna, att vissa beslut togs bort, vissa togs emot osv. Hur som helst kändes det som att Bungie först ville berätta en helt annan historia än den vi fick, och den verkade faktiskt lite bättre också, om jag ska vara ärlig. Med Destiny 2 känns det som att Bungie vill leverera mer av det spel som Destiny blev först efter The Taken King, och inte mig emot. Att spela Destiny nu är forfarande väldigt roligt. Det finns mycket events att göra, både i social space och ute på patrullerna/bountys/strikes/nightfalls och raider. Om jag fattat rätt ska det även finnas en funktion att kunna haka på de stora spelarna i de så aktade raiderna, så att även spelare med mindre tid ska kunna ta del av dem. Vilket i min värld låter helt fantastiskt, men som jag förstår kan reta en del av de som lägger hundratals timmar för att komma just dit av egen maskin.
  5. Det är inte mycket nytt, och det är bra. Ända sedan Bungie visade upp trailers, gameplay och annat från Destiny 2, har en stående kritik varit att spelet ser ut som det gamla Destiny. Det är ingen jätteuppgradering grafikmässigt, verkar inte erbjuda mycket mer i fiendeväg osv. Är det inte mer av en expansion vi får istället för ett nytt spel, är en annan kritik som förekommit. Ärligt talat har jag inte brytt mig om det så mycket. Jag kräver inte att spelstudior ska uppfinna hjulet vid varje titel. Destiny hade väldigt mycket som fungerade, varför ändra på det? Det viktiga är att Bungie verkar ha lyssnat på fanbasen och vidtar åtgärder därefter. Grafik, ljud och designmässigt håller första Destiny fortfarande högsta klass, så där finns egentligen ingen anledning att lägga alltför mycket krut. Mer fokus läggs istället på gameplay och story, och jag känner mig nöjd med det, ärligt talat. I alla fall av betan att döma. Vi får ju se vad man tycker när spelet väl  släpps.

Här är en länk till när jag spelar igenom uppdraget ”Homecoming” samt striken ”The Inverted Spire”

Vad jag tycker om: Playerunknown’s Battleground

Playerunknown’s Battleground är ett spel som jag aldrig trodde jag skulle tycka om. Jag har provat en del liknande titlar genom åren. DayZ, Arma 3 och H1Z1 har alla någon gång ramlat förbi min skärm. Dock så har jag inte fastnat för något av dem. Svårt att riktigt sätta fingret på varför, men främst tror jag att det beror på att spelen känns mer som att de kommer till sin rätt i co-op istället för att spela ensam. Något jag genom åren varit allergisk mot. Jag spelar helst själv, eller snarare, spelar hellre med andra när man inte behöver prata. Bra exempel är instanser i World of Warcraft eller The Division och motsvarande. Därför är jag ganska förvånad att jag nu ska skriva av mig lite om Playerunknown’s Battleground, eller PUBG, som jag tänker kalla det i texten framöver.

playerunknowns battlegrounds tips

Det är egentligen diaboliskt enkelt; du hoppar ut genom ett flygplan, fallskärmar dig ner till utvald plats och en klassisk battle royale inleds. In i första bästa hus, loota skiten ur det, hitta vapen, ammo, skyddutrusting, the works liksom. Allt är väldigt rättframt. Samtidigt som du håller på gäller det att eleminera eller ducka för fiender. Rundan börjar med 100 personer och bara en kan vinna. Det är upp till var och en vilken strategi man uttövar. Själv kör jag på ”rädd kanin”-formen, och väljer ofta de mer ödliga platserna på kartan, där jag tror jag kan få vara i fred större delen av matchen.

Men plötsligt så tutar spelet till och informerar mig att jag måste ta mig inom en viss radie innan en klocka går ut, annars är det kört. Spelet tvingar mig gång på gång ner till en allt mindre och mindre yta, och till slut blir det allt som oftast en regelrätt shootout för att utse vinnaren. Och jag vet inte, andra spel har ju haft liknande mekanik genom åren, men jag har aldrig fallit så hårt för den som jag gör i PUBG. Kommer jag till ett hus och ser en öppen dörr, det är den värsta känslan som finns. Är den jäveln kvar? Finns det något loot kvar? Är det en fälla? Allt detta för en jävla dörr. För att inte tala om skräcken jag känner när jag rör mig ute i öppen terräng och hör ett skott. Fy fan. Det kanske är för att jag är ny till den här typen av spel, men jag känner en otrolig puls och nerv under nästan alla rundor jag kört än så länge. Att spelet blivit en twitch-sensation har jag inga som helst problem att förstå. Spelet är nästan lika roligt att se på som att spela, vilket inte många spel kan skryta med.

Finns det något negativt att säga om spelet är det att det trots allt fortfarande är i early access med allt vad det innebär. Det laggas och kärvar emellanåt och det kan störa ganska många i vissa lägen. Att komma trea på grund av lag är en källa till ragequits så bra som något. Men med 2 miljoner sålda enheter tvivlar jag inte på att utvecklarna ligger och optimerar utav bara helvete dygnet runt. Jag tror framtiden är ljus för PUBG, och jag kommer med all säkerhet återvända till spelet när det börjar snacka om GOTY.

Vad jag tycker om: Mass Effect Andromeda

Så kom det då äntligen! Ett nytt Mass Effect. Som så många andra är jag en stor beundrare av första trilogin, anser rentav att det är den bästa och viktigaste spelserien under den förra generationen. Som så många andra var mina förväntingar väldigt stora på Mass Effect Andromeda och jag har inte missat vilket ljummet mottagande spelet  fått hos vissa. Jag spelar det, och gillar det, men ser såklart  var bristerna ligger precis som många andra också gör. Det här inlägget är mest för mig själv. En plattform att få orda av mig lite, då jag tycker det är mycket som behöver sägas om spelet. Så här är, helt enkelt:

Mina tankar om Mass Effect Andromeda.

SPOILERS! Obvi…

3198960-mea_february-41

Seriöst, varför kunde ni inte bara turats om att ha hjälmen där? Dumme jävel

Det här spelet spretar åt så många håll att jag inte riktigt hänger med. Mycket av spelets uppenbara brister känns verkligen som att de kunde unvikas om spelet bara haft lite mer tid på sig i processen. Bioware har i dagarna gått ut med att det ska komma en större patch (torsdag den 6:e, tror jag) som ska rätta till många av de problem folk haft med spelet sedan släpp, vilket i mina ögon luktar att studion inte haft tillräckligt mycket tid på sig att fixa saker från början. Släppdatumet skulle hållas, antar jag. Men hur EA’s process ser ut kan jag inte uttala mig om. Att spelet känns lite ofärdigt på sina ställen är det svårt att inte hålla med om.

Jag satt häromdagen och listade saker jag gillade respektive ogillade med spelet. Tänkte redogöra lite:

Vad jag GILLAR med Andromeda:

  1. Grafiken

Grafiskt är Mass Effect Andromeda en riktig fullträff, mer eller mindre. Det här låter ju ganska knasigt med tanke på den nivå av skitstorm Bioware fått med spelets ansiktsuttryck. Men det tar jag längre ner. För faktum är att förutom animationerna på ansikten och viss typ av ”stelhet” hos vissa karaktärer, är Andromeda skitsnyggt! Jag föll direkt för designen på planeter och mellansekvensker  och när jag kom till Havarl, planeten med mycket skog och typ djungel, då skakade jag på huvudet, dels av förundran över Frostbite-motorn och dels hur onödigt det är att ansiktena och animationerna känns så ofärdiga. I övrigt är spelet kanonsnyggt, och förhållandevis bra optimerat också, då jag kör på PC. 60fps utan större hicka på min relativt lågmälda dator är ett  stort plus.

EDIT: Efter att jag skrev detta har det dessutom kommit en patch som fixar till mycket av det folk störde sig mest på just med ansiktsanimationerna och ögonen hos vissa NPC:er.

  1. Striderna

I början var jag inte alls såld på striderna. Jag saknade att kunna pausa strider för att använda min myriad av krafter jag hade till mitt förfogade och att kunna delegera mina kompanjoner på ett bra sätt. Men jag vande mig ganska snabbt. Nu tycker jag att striderna har ett helt annat flyt än tidigare och det är nästan ett rent nöje varje gång jag hamnar i strid. Jag kan ibland fortfarande störa mig på att bara ha tre krafter till mitt förfogande vid varje given tid då jag inte alls gillar valet av att kunna ha olika profiler på min karaktär heller. Jag vill vara en infiltrator. Punkt. Men det är bara så jag spelar, antar jag. Hur som helst, striderna känns varierande, köttiga och med just rätt mängd av kaos för att göra varje strid unik. Även om det, tyvärr, mattas av efter x antal timmar.

  1. Ljuddesignen

Bioware har alltid varit bra på ljud och musik. Även om Mass Effect 3 fick en hel del skit så var det på en punkt som spelet verkligen briljerade i min bok, och det är i ljudeffekterna från vapnen. Det var riktig UMPH när man sköt i det spelet, på ett sätt jag inte upplevt utanför DICE spel innan. Jag kan gladeligen säga att den fantastiska ljudbilden ligger kvar i Andromeda. Ljudet som min Isharay V ger ifrån sig när jag tittar fram och skjuter en fiende är väldigt tillfredsställande. Musikmässigt är Andromeda ett litet steg tillbaka, i alla fall för mig såhär i början. Övriga titlar hade lite mer minnesvärda spår. Men det är för den sakens skull inte dåligt. Musiken sköter sin uppgift utan att glänsa, kan man säga.

  1. Planeterna fortsätter utvecklas efter att du åkt därifrån

Det här är en liten, men ändå ganska skön grej med spelet. Ett tag efter jag fixat iordning planeten Eos och jag kände mig redo att åka vidare sa mina kompanjoner till mig att ”det hade varit skoj att se Eos igen för att se vad som hänt där det senste” typ. Vilket är ganska najs, kan jag tycka. Gillar att utvecklingen inte står stilla bara för att jag som spelare inte är kvar på planeten. Byborna, eller vad man ska kalla dom, kan faktiskt klara sig själva, mångt om mycket. En härlig touch som gör världen som Bioware vill måla upp med Andromda, lite mer nyanserad och ”verklig” om man så vill.

xsmall.img

Drack. En ganska ball karaktär som tyvärr förstörs av dåligt manus. Det är lite för mycket ”HAHA I like the way you think, kid!” hela tiden. Kom igen!

Och så sakerna som jag inte vart lika förtjust i då. Då patchen fixade till det mesta med ansikten och ögon tänker jag inte nämna det nu. Men ändå:

Vad jag INTE GILLAR med Mass Effect Andromeda

  1. Planeterna är stora utan anledning

Det här var jag rädd för redan innan release. Jag tyckte att Bioware redan med senaste Dragon Age: Inqusistion att vissa av zonerna var för stora utan att innehålla något mer än kunna skryta med att ”våra zoner är lika stora som hela kartan i DET SPELET osv”. Jag har gärna stora kartor och zoner, men då vill jag ha en anledning till det också, inte bara vara stora för storlekens skull. Upptäckarkänsla, säger vissa, men ärligt talat, nästan allt man upptäcker är ju gamla remnant-prylar och kett-läger där det bara är att sopa rent fiender och skanna in lite researchpoäng. När Bioware innan release sa att ”våran första planet(Eos, tror jag) är större än hela Hinterlands från Dragon Age: Inq”, darrade jag rejält. Tycker att planeterna var lagom stora i det första Mass Effect redan, men efter att klagomål kommit under del 2 och 3 att upptäckardelen vart mer eller mindre obefintlig, antar jag att det här är en ganska så naturlig utveckling. Ja men upptäck då för faan, typ.

  1. Hanteringen av inventory och User Interface

Det här tycker jag är så märkligt. Under uppdrag kan jag plocka på mig massa saker, så kallad looting. Jag kan loota så in i helvete med grejer på vissa uppdrag att spelet säger till mig att det räcker nu, du kan inte ta mer. Ok, men när jag sen ska gå in och börja använda mitt nya, fräcka vapen jag precis tagit från en kett, då kan jag inte equipa det? Det går bara att göra vid en frontier outpost eller från Tempest. Va fan? Det här är så jävla dumt och inkonsekvent att jag baxnar. Varför ens ha inventory och hela det där ui:t om jag ändå inte kommer kunna använda det sedan? Man kunde väl hittat på en anledning som i tex The Division, där vapen man hittar i spelets Dark Zone, måste skickas in i karantän innan man kan använda vapnet utanför. Något sånt hade KANSKE kunnat förlåta Bioware här, men nu är det bara dumt. Riktigt jävla dumt. Där sitter man och dreglar över vilka bra stats och attribut ett vapen eller rustning har, och så kan jag inte använda det? Visst, jag kan ta mig till en outpost eller mitt skepp, men känns inte det jävligt onödigt? Det tycker jag. Väldigt frustrerande.

  1. Huvudstoryn

Den här är lurig. Jag tycker nog, med facit i hand, att storyn är rätt ok. Men däremot tar storyn en jävla tid innan den sätter sig. Jag fick traggla mig genom tre eller till och med fyra planeter innan jag riktigt började bry mig om huvudstoryn. Jag vet inte riktigt vad det beror på heller. Kanske beror det på att jag inte träffar på spelets huvudskurk, Archon, på väldigt länge. Ett möte i början som visar att det ändå finns något av intresse här, men sen pyser det tyvärr ut till ingenting under lång lång tid, för att sedan smälla till ordentligt. Jag tyckte det var intressant att läsa om kett och deras struktur och samhälle, men det var just det att jag var tvungen att läsa mig till allting, eller höra audio-logs, som tyvärr bromsade lite väl mycket. Det är saker som är lätta att missa, och det tycker jag är synd. Det ska inte behöva ta runt 25-30 timmar innan en historia ska rycka tag i en.

  1. Dialogerna

Den här är också lite konstig. Jag tycker att röstskådisarna överlag gör ett bra jobb, men det som dom säger är ibland jättekonstigt. Manuset känns som att det behövdes slipas lite på, minst sagt. Inte heller helt förtjust i det här ”lägga till en feeling” på ett svar. Men det känns igen från Dragon Age, så det är väl bara att vänja sig, antar jag.

  1. Varje gång jag går ombord på skeppet lämnar jag planeten

Seriöst, det här är bara så knasigt. Varför kan inte min Ryder bara få stövla ombord på skeppet för att byta utrustning, snacka med teamet eller bara gå på dass, utan att behöva lyfta varje gång? Det känns så himla himla onödigt på samma sätt som med min andra punkt längre upp. Störde mig som fan på när jag ville byta vapen eller så, och planet var närmast. Gick jag ombord var det ett par laddningsskärmar att ta sig igenom. Helt i onödan. Va fan!? Modda detta snarast!

 

Det här var lite av det jag tagit med mig under min första genomspelning av Mass Effect Andromeda. Blir sannerligen fler i framtiden. Spelet är märkligt så sett att jag kan lista ganska många saker jag stör mig på med spelet. Men ändå sitter jag med det i nästan 50 timmar och kör det hela vägen i mål. Jag förstår att folk blivit rejält besvikna på spelet, och jag håller egentligen med om allt. Ändå: jag fortsatte spela, och jag hade ändå roligt. Vilken konstig variant av Stockholmsyndromet, eller hur?

Recension: The Witcher 3 – Heart of Stone

2015 var monsterjägaren Geralts år. Tonvis med utmärkelser och vinster förgyllde CD Project Reds magnum epos, och man hann också, lite i skymundan, släppa sitt första ”riktiga” DLC till spelet. Eller rentav en EXPANSION, banne mig!

Heart of Stone börjar som ett vanligt monsteruppdrag. Geralt kollar upp ett kon
trakt hos den ”sköna snubben” Olgierd von Everec, en adlig man Gunterlikeshakespearesom blivit någon typ av bandit. Geralt är inte den som är den utan säger ja till uppdraget och expansionen är igång.  Man känner igen sig direkt, och för den som varit borta från spelet en tid kan jag tänka mig att det är en lättnad att spelet startar igång på en nivå där man lätt känner sig hemma. Det håller dock inte i sig särskilt länge. Geralt hamnar snabbt i trubbel, och finner sig snart i en väldigt prekär situation. Det enda valet han har är att få hjälp av en skum typ vid namn Gaunter O’Dimm. O’Dimm gör inget gratis dock, utan han förväntar sig att Geralt ska betala tillbaka, och för att påminna Geralt om sin skuld bränner han således in ett märke på Geralts kind. Men vad spelar ett ärr mer eller mindre för roll för våran hjälte, eller?

Som av en händelse visar det sig att Gaunter O’Dimm har en speciell koppling till Olgierd, och Geralt hamnar såklart mitt i deras konflikt. Föga förvånande. Genom spelets gång får vi som spelare mer insikt i deras relation till varandra och det tar sig svängar som överraskade mig. Vet inte varför jag tvivlade egentligen då huvudspelet slog allt med hästlängder, men Heart of Stone erbjuder hursomhelst en otroligt bra story över 10-12 timmar. Jag fattade direkt tycke för både Olgierd och O’Dimm. Olgierd påminner mig en hel del om Captain Flint från Black Sails(ny säsong 29:e januari. PEPP!) och i Gaunter O’Dimm får Wa1itcher-serien sin första ”riktiga” antagonist. Barn sjunger en hemsk vaggvisa om honom, vad är läskigare än det? Som extra mumma för fans av serien kan vi i Heart of Stone även förnya bekantskapen med Shani från första Witcher-spelet.  Självklart finns det även chans för romans om du inte lyckades få ihop det med Triss eller Yennefer under huvudstoryn i Wild Hunt. Eller så kan du nog romansa ändå. Är ju ändå Witcher-serien vi pratar om! Nya items, witcher-gear, gwent-kort, hästkapplöpningar och side quests finns också såklart, och för de dryga 200kr som expansionen kostar är detta ett måste. Och STRIDERNA! Under spelets första timme fick jag på nöten av en stor groda(ja, groda), en magiker(!) och 8-10 riddare som swarmade mig. Så det finns utmaning här, för den som letar.

CD Project Red fortsätter att ta väl hand om sitt spel med patchar och nytt content, vilket glädjer mig något oerhört. Under 2016 kommer ännu en expansion, Blood and Wine, och jag är så otroligt nyfiken på vad den kommer erbjuda. Den här trailern KAN ge ledtrådar, och om det utspelar sig där jag tror det ska utspela sig, då har vi nog anledning att snacka en hel del om Geralt även under 2016.