Vad jag har spelat på sistone…

Jag är ganska dålig på att fokusera på bara ett spel åt gången. Speciellt när det släpps mycket bra spel inom relativt korta perioder som det gör just nu. Jag har tänkt skriva ett eller två längre inlägg om Destiny 2 inom kort, men just nu har jag än så länge inte tid. Men jag tänkte ändå, för skojs skull, lägga upp en liten rapport om vad jag spelar just nu. Håll till godo!

 

Playerunknown’s Battleground

visual_main

 

Det är väldigt svårt att släppa taget om detta. Jag spelar inte varje dag, eller ens varje vecka. Men hur som helst kommer jag alltid tillbaka, och när jag kommer tillbaka gör jag det rejält flera kvällar i rad. Det finns helt enkelt inget annat spel just nu som ger mig den nerven och pulsen när det är som bäst. Redan på flygplanet måste jag ta flera viktiga beslut om hur jag vill ta mig för spelomgången. Nä, jag kan helt enkelt inte sluta. Just nu. Kanske någonsin.

 

Gwent: The Witcher Card Game

ojuaf1jlhqcgrjs6vk74

Också ett spel som jag håller mig ajour med hela tiden. Har ofta väldigt roligt med Gwent, men problemet är ofta att patcharna kastar om reglerna väldigt väldigt mycket varje gång, så jag känner lite att jag ”har råd” att vänta på nästa patch, då spelet fortfarande är i beta. Gwent har i alla fall helt ersatt Hearthstone som mitt go to kortspel på nätet och inget tyder på att det kommer ändras. Kampanjläget ”Thronebreaker” ser ut att kunna bli riktigt skojigt också.

 

Tyranny: Bastard’s Wound

Tyranny_BastardsWound_Banner.jpg

Så kom då äntligen expansionen till förra årets bästa spel, enligt mig. Även om inte Bastard’s Wound än så länge levererat den ”closure” som jag, och många andra, önskat ger expansionen mig en anledning att återvända till Obsidians mörka fantasyvärld. Det är så mycket jag gillar här; det vuxna språket och gråzonerna i valen man gör, till exempel. Än så länge ger Obsidian mig mer av samma, och ärligt talat, jag är rätt nöjd med det. Kommer mer utförligt blogginlägg när jag kört igenom kampanjen.

Destiny 2

7620dc06d66021cfc7b162d596301ef2-mobile_header

Och så the big one, så klart. Mycket av min speltid går åt till att levla upp min Warlock i Destiny 2, och det är för det mesta en väldigt angenäm upplevelse, precis som jag tyckte i första spelet också. Det finns saker jag gillar jättemycket, och det finns saker jag gillar mindre mycket. MEN; mer om det i kommande blogginlägg, då jag har en hel del levlande kvar att göra.

Annonser

Intryck – Destiny 2 betan

När jag spelar onlinespel, mmo:s, mmorpgs eller what have you, spelar jag nästan alltid fel. Jag spelar spelen som ett singleplayer-spel, med lite lite interaktivitet med andra spelare, men helst inte. Det är som att jag alltid vill vara med i svängen, fast inte hela vägen. Det är samma syndrom i varje onlinespel jag spelat:

World of Warcraft – jag spelar för storyn. Den lökiga, ostiga och ganska pompösa storyn. Jag gillar att glida runt i zonerna och göra quests, få mer inblick i spelets lore och bakgrund, få nya vapen, rustning och allt det där. MEN, sen tar det alltid stopp för mig. Det blir alltid så att jag till slut kommer till ett parti där spelet kräver mer av mig än vad jag vill ge: det styr mig till att raida. Jag drar gränsen vid instanser, där jag slumpmässigt hamnar med ande spelare och tar mig an en uppgift, som oftast inte är längre än 15-20 min. Bra loot, bra bossar och oftast en rätt trevlig tillställning. Men sen kommer nästa trappsteg, och där går jag aldrig upp. Jag kommer aldrig ha den orken, lusten eller engagemanget att lägga på nästa nivå, vilket jag tycker är synd, men rättvist på nåt sätt.

WoW är ett exempel, men jag kan slänga in titlar som Star Wars: The Old Republic, Age of Conan, Warhammer: Age of Reckoning, Aion, Rift och The Division också. Inte samma spel, men oftast faller de inom samma mall, med The Division, och framför allt Destiny, som undantagen. Destiny… jag har, precis som många med mig, ett komplicerat förhållande till Destiny. Jag köpte det dag 1, spelade som en tok. Föll pladask för den tajta kontrollen, ljuvliga grafiken, kompakta ljuddesignen och smörgåsbordet av planeter och ställen att utforska och förkovras i. Men sen tog storyn bara slut. Om det en var en story. Det kändes himla ojämnt och bökigt under tiden jag spelade också, vill jag minnas, men jag spelade glatt vidare i hopp om att spelet skulle förklara för mig hur det låg till innan det var slut. Men icke. Historien i originalutgåvan av Destiny blev en praktfull pyspunka, och det skulle krävas ett suveränt DLC(The Taken King) för att få in mig i det igen. Nu har jag suttit i några dagar med betan till Destiny 2 som släpps 9:e september, och tänkte nämna några av mina intryck av detta.

  1. ”Homecoming” är det bästa story/kampanjuppdraget som Bungie designat hittills. Det ger mig så mycket nöje. Här har vi mer interaktivitet med NPCs som Zavala, Cayde-6 och Ikora(Warlocks for teh win, obvi) men även mer kringliggande karaktärer som blandar sig i, något jag och många med mig saknade i första spelet, men som Bungie försökte råda bot på med The Taken King-DLCt. Det är fortfarande en korridorskjutare i grunden, men en satans snygg sådan. Miljöerna är redan jättevackra, så där behövdes inte mycket jobb egentligen. ”Homecoming” sätter verkligen ribban för var Bungie vill att storyn ska ta vägen i Destiny 2.
  2. Kontrolllen känns tyngre och köttigare än i Destiny. Ok, jag kanske ska vänta tills min karaktär i Destiny 2 är fullt uppgraderad med skills och sådär innan jag sätter bedömningen, men i betan känns kontrollen och styrningen tung, jämfört med ettan. Fast tung på ett bra sätt. Det påminner om hur kontrollen var i gamla Killzone 2, om nu någon minns det spelet. Sen har Bungie av någon anledning flyttat på funktionerna L1-L2 och R1-R2 jämfört med Destiny, så där blir det till att ändra knappar, eller anpassa sig.
  3. Ljudbilden är fortsatt ljuvlig. Även om alla vapen i spelet är påhittade så känns kraften och stunsen i dem så himla äkta, på något sätt. Att segla fram genom det regniga Homecoming-uppdraget och pricka Cabal-fiender med sin Handcannon(mitt val) och få det där pysch-ljudet från fienden när man får in ett headshot är så fruktansvärt vackert. Bungie har alltid lagt mycket fokus på ljudbild och ljuddesign, på samma sätt som tex Dice, och det märks verkligen i betan.
  4. Mer fokus på PvE och story. Mycket av den negativa kritiken som Bungie fick efter släppet av Destiny var att storyn var osammanhängande och slarvigt gjord. Det bubblade upp artiklar som visade hur arbetet gått till bakom kulisserna, att vissa beslut togs bort, vissa togs emot osv. Hur som helst kändes det som att Bungie först ville berätta en helt annan historia än den vi fick, och den verkade faktiskt lite bättre också, om jag ska vara ärlig. Med Destiny 2 känns det som att Bungie vill leverera mer av det spel som Destiny blev först efter The Taken King, och inte mig emot. Att spela Destiny nu är forfarande väldigt roligt. Det finns mycket events att göra, både i social space och ute på patrullerna/bountys/strikes/nightfalls och raider. Om jag fattat rätt ska det även finnas en funktion att kunna haka på de stora spelarna i de så aktade raiderna, så att även spelare med mindre tid ska kunna ta del av dem. Vilket i min värld låter helt fantastiskt, men som jag förstår kan reta en del av de som lägger hundratals timmar för att komma just dit av egen maskin.
  5. Det är inte mycket nytt, och det är bra. Ända sedan Bungie visade upp trailers, gameplay och annat från Destiny 2, har en stående kritik varit att spelet ser ut som det gamla Destiny. Det är ingen jätteuppgradering grafikmässigt, verkar inte erbjuda mycket mer i fiendeväg osv. Är det inte mer av en expansion vi får istället för ett nytt spel, är en annan kritik som förekommit. Ärligt talat har jag inte brytt mig om det så mycket. Jag kräver inte att spelstudior ska uppfinna hjulet vid varje titel. Destiny hade väldigt mycket som fungerade, varför ändra på det? Det viktiga är att Bungie verkar ha lyssnat på fanbasen och vidtar åtgärder därefter. Grafik, ljud och designmässigt håller första Destiny fortfarande högsta klass, så där finns egentligen ingen anledning att lägga alltför mycket krut. Mer fokus läggs istället på gameplay och story, och jag känner mig nöjd med det, ärligt talat. I alla fall av betan att döma. Vi får ju se vad man tycker när spelet väl  släpps.

Här är en länk till när jag spelar igenom uppdraget ”Homecoming” samt striken ”The Inverted Spire”

Vad jag tycker om: Playerunknown’s Battleground

Playerunknown’s Battleground är ett spel som jag aldrig trodde jag skulle tycka om. Jag har provat en del liknande titlar genom åren. DayZ, Arma 3 och H1Z1 har alla någon gång ramlat förbi min skärm. Dock så har jag inte fastnat för något av dem. Svårt att riktigt sätta fingret på varför, men främst tror jag att det beror på att spelen känns mer som att de kommer till sin rätt i co-op istället för att spela ensam. Något jag genom åren varit allergisk mot. Jag spelar helst själv, eller snarare, spelar hellre med andra när man inte behöver prata. Bra exempel är instanser i World of Warcraft eller The Division och motsvarande. Därför är jag ganska förvånad att jag nu ska skriva av mig lite om Playerunknown’s Battleground, eller PUBG, som jag tänker kalla det i texten framöver.

playerunknowns battlegrounds tips

Det är egentligen diaboliskt enkelt; du hoppar ut genom ett flygplan, fallskärmar dig ner till utvald plats och en klassisk battle royale inleds. In i första bästa hus, loota skiten ur det, hitta vapen, ammo, skyddutrusting, the works liksom. Allt är väldigt rättframt. Samtidigt som du håller på gäller det att eleminera eller ducka för fiender. Rundan börjar med 100 personer och bara en kan vinna. Det är upp till var och en vilken strategi man uttövar. Själv kör jag på ”rädd kanin”-formen, och väljer ofta de mer ödliga platserna på kartan, där jag tror jag kan få vara i fred större delen av matchen.

Men plötsligt så tutar spelet till och informerar mig att jag måste ta mig inom en viss radie innan en klocka går ut, annars är det kört. Spelet tvingar mig gång på gång ner till en allt mindre och mindre yta, och till slut blir det allt som oftast en regelrätt shootout för att utse vinnaren. Och jag vet inte, andra spel har ju haft liknande mekanik genom åren, men jag har aldrig fallit så hårt för den som jag gör i PUBG. Kommer jag till ett hus och ser en öppen dörr, det är den värsta känslan som finns. Är den jäveln kvar? Finns det något loot kvar? Är det en fälla? Allt detta för en jävla dörr. För att inte tala om skräcken jag känner när jag rör mig ute i öppen terräng och hör ett skott. Fy fan. Det kanske är för att jag är ny till den här typen av spel, men jag känner en otrolig puls och nerv under nästan alla rundor jag kört än så länge. Att spelet blivit en twitch-sensation har jag inga som helst problem att förstå. Spelet är nästan lika roligt att se på som att spela, vilket inte många spel kan skryta med.

Finns det något negativt att säga om spelet är det att det trots allt fortfarande är i early access med allt vad det innebär. Det laggas och kärvar emellanåt och det kan störa ganska många i vissa lägen. Att komma trea på grund av lag är en källa till ragequits så bra som något. Men med 2 miljoner sålda enheter tvivlar jag inte på att utvecklarna ligger och optimerar utav bara helvete dygnet runt. Jag tror framtiden är ljus för PUBG, och jag kommer med all säkerhet återvända till spelet när det börjar snacka om GOTY.

Vad jag tycker om: Mass Effect Andromeda

Så kom det då äntligen! Ett nytt Mass Effect. Som så många andra är jag en stor beundrare av första trilogin, anser rentav att det är den bästa och viktigaste spelserien under den förra generationen. Som så många andra var mina förväntingar väldigt stora på Mass Effect Andromeda och jag har inte missat vilket ljummet mottagande spelet  fått hos vissa. Jag spelar det, och gillar det, men ser såklart  var bristerna ligger precis som många andra också gör. Det här inlägget är mest för mig själv. En plattform att få orda av mig lite, då jag tycker det är mycket som behöver sägas om spelet. Så här är, helt enkelt:

Mina tankar om Mass Effect Andromeda.

SPOILERS! Obvi…

3198960-mea_february-41

Seriöst, varför kunde ni inte bara turats om att ha hjälmen där? Dumme jävel

Det här spelet spretar åt så många håll att jag inte riktigt hänger med. Mycket av spelets uppenbara brister känns verkligen som att de kunde unvikas om spelet bara haft lite mer tid på sig i processen. Bioware har i dagarna gått ut med att det ska komma en större patch (torsdag den 6:e, tror jag) som ska rätta till många av de problem folk haft med spelet sedan släpp, vilket i mina ögon luktar att studion inte haft tillräckligt mycket tid på sig att fixa saker från början. Släppdatumet skulle hållas, antar jag. Men hur EA’s process ser ut kan jag inte uttala mig om. Att spelet känns lite ofärdigt på sina ställen är det svårt att inte hålla med om.

Jag satt häromdagen och listade saker jag gillade respektive ogillade med spelet. Tänkte redogöra lite:

Vad jag GILLAR med Andromeda:

  1. Grafiken

Grafiskt är Mass Effect Andromeda en riktig fullträff, mer eller mindre. Det här låter ju ganska knasigt med tanke på den nivå av skitstorm Bioware fått med spelets ansiktsuttryck. Men det tar jag längre ner. För faktum är att förutom animationerna på ansikten och viss typ av ”stelhet” hos vissa karaktärer, är Andromeda skitsnyggt! Jag föll direkt för designen på planeter och mellansekvensker  och när jag kom till Havarl, planeten med mycket skog och typ djungel, då skakade jag på huvudet, dels av förundran över Frostbite-motorn och dels hur onödigt det är att ansiktena och animationerna känns så ofärdiga. I övrigt är spelet kanonsnyggt, och förhållandevis bra optimerat också, då jag kör på PC. 60fps utan större hicka på min relativt lågmälda dator är ett  stort plus.

EDIT: Efter att jag skrev detta har det dessutom kommit en patch som fixar till mycket av det folk störde sig mest på just med ansiktsanimationerna och ögonen hos vissa NPC:er.

  1. Striderna

I början var jag inte alls såld på striderna. Jag saknade att kunna pausa strider för att använda min myriad av krafter jag hade till mitt förfogade och att kunna delegera mina kompanjoner på ett bra sätt. Men jag vande mig ganska snabbt. Nu tycker jag att striderna har ett helt annat flyt än tidigare och det är nästan ett rent nöje varje gång jag hamnar i strid. Jag kan ibland fortfarande störa mig på att bara ha tre krafter till mitt förfogande vid varje given tid då jag inte alls gillar valet av att kunna ha olika profiler på min karaktär heller. Jag vill vara en infiltrator. Punkt. Men det är bara så jag spelar, antar jag. Hur som helst, striderna känns varierande, köttiga och med just rätt mängd av kaos för att göra varje strid unik. Även om det, tyvärr, mattas av efter x antal timmar.

  1. Ljuddesignen

Bioware har alltid varit bra på ljud och musik. Även om Mass Effect 3 fick en hel del skit så var det på en punkt som spelet verkligen briljerade i min bok, och det är i ljudeffekterna från vapnen. Det var riktig UMPH när man sköt i det spelet, på ett sätt jag inte upplevt utanför DICE spel innan. Jag kan gladeligen säga att den fantastiska ljudbilden ligger kvar i Andromeda. Ljudet som min Isharay V ger ifrån sig när jag tittar fram och skjuter en fiende är väldigt tillfredsställande. Musikmässigt är Andromeda ett litet steg tillbaka, i alla fall för mig såhär i början. Övriga titlar hade lite mer minnesvärda spår. Men det är för den sakens skull inte dåligt. Musiken sköter sin uppgift utan att glänsa, kan man säga.

  1. Planeterna fortsätter utvecklas efter att du åkt därifrån

Det här är en liten, men ändå ganska skön grej med spelet. Ett tag efter jag fixat iordning planeten Eos och jag kände mig redo att åka vidare sa mina kompanjoner till mig att ”det hade varit skoj att se Eos igen för att se vad som hänt där det senste” typ. Vilket är ganska najs, kan jag tycka. Gillar att utvecklingen inte står stilla bara för att jag som spelare inte är kvar på planeten. Byborna, eller vad man ska kalla dom, kan faktiskt klara sig själva, mångt om mycket. En härlig touch som gör världen som Bioware vill måla upp med Andromda, lite mer nyanserad och ”verklig” om man så vill.

xsmall.img

Drack. En ganska ball karaktär som tyvärr förstörs av dåligt manus. Det är lite för mycket ”HAHA I like the way you think, kid!” hela tiden. Kom igen!

Och så sakerna som jag inte vart lika förtjust i då. Då patchen fixade till det mesta med ansikten och ögon tänker jag inte nämna det nu. Men ändå:

Vad jag INTE GILLAR med Mass Effect Andromeda

  1. Planeterna är stora utan anledning

Det här var jag rädd för redan innan release. Jag tyckte att Bioware redan med senaste Dragon Age: Inqusistion att vissa av zonerna var för stora utan att innehålla något mer än kunna skryta med att ”våra zoner är lika stora som hela kartan i DET SPELET osv”. Jag har gärna stora kartor och zoner, men då vill jag ha en anledning till det också, inte bara vara stora för storlekens skull. Upptäckarkänsla, säger vissa, men ärligt talat, nästan allt man upptäcker är ju gamla remnant-prylar och kett-läger där det bara är att sopa rent fiender och skanna in lite researchpoäng. När Bioware innan release sa att ”våran första planet(Eos, tror jag) är större än hela Hinterlands från Dragon Age: Inq”, darrade jag rejält. Tycker att planeterna var lagom stora i det första Mass Effect redan, men efter att klagomål kommit under del 2 och 3 att upptäckardelen vart mer eller mindre obefintlig, antar jag att det här är en ganska så naturlig utveckling. Ja men upptäck då för faan, typ.

  1. Hanteringen av inventory och User Interface

Det här tycker jag är så märkligt. Under uppdrag kan jag plocka på mig massa saker, så kallad looting. Jag kan loota så in i helvete med grejer på vissa uppdrag att spelet säger till mig att det räcker nu, du kan inte ta mer. Ok, men när jag sen ska gå in och börja använda mitt nya, fräcka vapen jag precis tagit från en kett, då kan jag inte equipa det? Det går bara att göra vid en frontier outpost eller från Tempest. Va fan? Det här är så jävla dumt och inkonsekvent att jag baxnar. Varför ens ha inventory och hela det där ui:t om jag ändå inte kommer kunna använda det sedan? Man kunde väl hittat på en anledning som i tex The Division, där vapen man hittar i spelets Dark Zone, måste skickas in i karantän innan man kan använda vapnet utanför. Något sånt hade KANSKE kunnat förlåta Bioware här, men nu är det bara dumt. Riktigt jävla dumt. Där sitter man och dreglar över vilka bra stats och attribut ett vapen eller rustning har, och så kan jag inte använda det? Visst, jag kan ta mig till en outpost eller mitt skepp, men känns inte det jävligt onödigt? Det tycker jag. Väldigt frustrerande.

  1. Huvudstoryn

Den här är lurig. Jag tycker nog, med facit i hand, att storyn är rätt ok. Men däremot tar storyn en jävla tid innan den sätter sig. Jag fick traggla mig genom tre eller till och med fyra planeter innan jag riktigt började bry mig om huvudstoryn. Jag vet inte riktigt vad det beror på heller. Kanske beror det på att jag inte träffar på spelets huvudskurk, Archon, på väldigt länge. Ett möte i början som visar att det ändå finns något av intresse här, men sen pyser det tyvärr ut till ingenting under lång lång tid, för att sedan smälla till ordentligt. Jag tyckte det var intressant att läsa om kett och deras struktur och samhälle, men det var just det att jag var tvungen att läsa mig till allting, eller höra audio-logs, som tyvärr bromsade lite väl mycket. Det är saker som är lätta att missa, och det tycker jag är synd. Det ska inte behöva ta runt 25-30 timmar innan en historia ska rycka tag i en.

  1. Dialogerna

Den här är också lite konstig. Jag tycker att röstskådisarna överlag gör ett bra jobb, men det som dom säger är ibland jättekonstigt. Manuset känns som att det behövdes slipas lite på, minst sagt. Inte heller helt förtjust i det här ”lägga till en feeling” på ett svar. Men det känns igen från Dragon Age, så det är väl bara att vänja sig, antar jag.

  1. Varje gång jag går ombord på skeppet lämnar jag planeten

Seriöst, det här är bara så knasigt. Varför kan inte min Ryder bara få stövla ombord på skeppet för att byta utrustning, snacka med teamet eller bara gå på dass, utan att behöva lyfta varje gång? Det känns så himla himla onödigt på samma sätt som med min andra punkt längre upp. Störde mig som fan på när jag ville byta vapen eller så, och planet var närmast. Gick jag ombord var det ett par laddningsskärmar att ta sig igenom. Helt i onödan. Va fan!? Modda detta snarast!

 

Det här var lite av det jag tagit med mig under min första genomspelning av Mass Effect Andromeda. Blir sannerligen fler i framtiden. Spelet är märkligt så sett att jag kan lista ganska många saker jag stör mig på med spelet. Men ändå sitter jag med det i nästan 50 timmar och kör det hela vägen i mål. Jag förstår att folk blivit rejält besvikna på spelet, och jag håller egentligen med om allt. Ändå: jag fortsatte spela, och jag hade ändå roligt. Vilken konstig variant av Stockholmsyndromet, eller hur?

Recension: The Witcher 3 – Heart of Stone

2015 var monsterjägaren Geralts år. Tonvis med utmärkelser och vinster förgyllde CD Project Reds magnum epos, och man hann också, lite i skymundan, släppa sitt första ”riktiga” DLC till spelet. Eller rentav en EXPANSION, banne mig!

Heart of Stone börjar som ett vanligt monsteruppdrag. Geralt kollar upp ett kon
trakt hos den ”sköna snubben” Olgierd von Everec, en adlig man Gunterlikeshakespearesom blivit någon typ av bandit. Geralt är inte den som är den utan säger ja till uppdraget och expansionen är igång.  Man känner igen sig direkt, och för den som varit borta från spelet en tid kan jag tänka mig att det är en lättnad att spelet startar igång på en nivå där man lätt känner sig hemma. Det håller dock inte i sig särskilt länge. Geralt hamnar snabbt i trubbel, och finner sig snart i en väldigt prekär situation. Det enda valet han har är att få hjälp av en skum typ vid namn Gaunter O’Dimm. O’Dimm gör inget gratis dock, utan han förväntar sig att Geralt ska betala tillbaka, och för att påminna Geralt om sin skuld bränner han således in ett märke på Geralts kind. Men vad spelar ett ärr mer eller mindre för roll för våran hjälte, eller?

Som av en händelse visar det sig att Gaunter O’Dimm har en speciell koppling till Olgierd, och Geralt hamnar såklart mitt i deras konflikt. Föga förvånande. Genom spelets gång får vi som spelare mer insikt i deras relation till varandra och det tar sig svängar som överraskade mig. Vet inte varför jag tvivlade egentligen då huvudspelet slog allt med hästlängder, men Heart of Stone erbjuder hursomhelst en otroligt bra story över 10-12 timmar. Jag fattade direkt tycke för både Olgierd och O’Dimm. Olgierd påminner mig en hel del om Captain Flint från Black Sails(ny säsong 29:e januari. PEPP!) och i Gaunter O’Dimm får Wa1itcher-serien sin första ”riktiga” antagonist. Barn sjunger en hemsk vaggvisa om honom, vad är läskigare än det? Som extra mumma för fans av serien kan vi i Heart of Stone även förnya bekantskapen med Shani från första Witcher-spelet.  Självklart finns det även chans för romans om du inte lyckades få ihop det med Triss eller Yennefer under huvudstoryn i Wild Hunt. Eller så kan du nog romansa ändå. Är ju ändå Witcher-serien vi pratar om! Nya items, witcher-gear, gwent-kort, hästkapplöpningar och side quests finns också såklart, och för de dryga 200kr som expansionen kostar är detta ett måste. Och STRIDERNA! Under spelets första timme fick jag på nöten av en stor groda(ja, groda), en magiker(!) och 8-10 riddare som swarmade mig. Så det finns utmaning här, för den som letar.

CD Project Red fortsätter att ta väl hand om sitt spel med patchar och nytt content, vilket glädjer mig något oerhört. Under 2016 kommer ännu en expansion, Blood and Wine, och jag är så otroligt nyfiken på vad den kommer erbjuda. Den här trailern KAN ge ledtrådar, och om det utspelar sig där jag tror det ska utspela sig, då har vi nog anledning att snacka en hel del om Geralt även under 2016.

Game of the Year 2015

Rent generellt så är spelåret 2015 det spelåret där jag spelade långa spel. Tunga RPGs, långa, medryckande storylines samt begränsat med speltid gjorde att jag missade massor av spel under 2015. Kan ju bara nämna några av titlarna som jag aldrig lyckades spela:

Bloodborne
Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Assassin’s Creed: Syndicate
Undertale
SOMA
Batman: Arkham Knight
Super Mario Maker
Star Wars: Battlefront
StarCraft: Legacy of the Void
Just Cause 3
Tomb Raider: Rise of the Tomb Raider

Ganska tunga titlar, eller vad säger ni? Men va fan, något måste man ju lägga till den evigt växande backloggen. Så hur ser då min lista ut, undrar ni? Vi börjar med plats nr 5:

 

5. Fallout 4

fallout-4-release-date

Fallout-serien har följt med mig länge. Jag hoppade in när Fallout 2 släpptes, och har sedan dess testat på alla inkarnationer av serien. Jag rycktes aldrig riktigt med av Fallout 3 när det begav sig, men jag föll handlöst för Fallout: New Vegas, hur rimligt det nu låter. Jag brukar falla ganska långt in i Bethesdas titlar, många timmar i Skyrim bland annat, men just med Fallout 4 har det suget inte riktigt infunnit sig. Vad det beror på kommer ni bli varse längre fram i listan, men jag ska också säga att jag inte gett spelet en ärlig chans ännu. Jag har bara några tre-fyra timmars speltid as ve speak. Vid den här tiden nästa år kan mycket väl Fallout 4 ligga högre upp. Det är snyggt, kontrollen sitter som den ska, jag gillar det lilla jag har sett än så länge. Jag har bara inte haft tid. Eller tagit mig tid. Fortsättning följer?

4. Destiny: The Taken King

DestinyTheTakenKingLeak_MainPic

Ja, snacka om att komma in från vänsterkanten. Jag hade mer eller mindre avskrivit Destiny. Jag spelade det massvis när det släpptes, rycktes med av hypen kring det och allt därtill. Men efter jag slagit i level 20 så försvann allting. ”Var det allt?” vet jag att jag tänkte. Storyn hängde inte alls ihop, det kändes stressat och ofärdigt. Jag vände mig om och tittade inte tillbaka ens när dlc som ”The Dark Below” och ”House of Wolves” kom. Men så kom ”The Taken King”. Jag märkte att många spelsidor, skribenter jag följer och egentligen hela twitter, började tissla och tassla om hur bra det var. Jag blev nyfiken och köpte hem spelet, således. Plötsligt var spelet så tilldragande att jag slutade tänka på annat under en tid. Storyn började verka vettig (nåja) och hela kärnspelet fick sig en renovering som heter duga. Kände jag inte för att spela något annat spel, kunde jag köra några Strikes. Jag har ännu inte haft tid att sätta mig in i raiderna, men det är inget som bekommer mig. Jag spelar Destiny igen, och den såg jag inte komma.

3. Life is Strange

2836173-life_is_strange_ep2_junkyard

Life is Strange har verkligen lyckats. Jag har älskat varje del av serien(även den så bespottade sista delen) sedan start, och jag skulle vara orolig om jag vore Telltale. Dontnods historia om Max och Chloe är så intressant och nyskapande, och jag kastade mig över varje episod så fort den släpptes. Visst kan jag se att språket är knasigt på sina håll, och att det inte är så logiskt och konsekvent alla gånger, men jag skiter faktiskt i det. Jag har skrattat, gråtitt, engagerat mig och brytt mig så mycket om personerna i den här spelserien att jag kan förlåta så mycket av det där andra. Miljön som målas upp är så härlig och jag spenderade många tillfällen i spelen med att bara gå omkring på campus/fiket/stan för att prata med folk och se hur dom mådde och skötte sina vardagliga problem och så vidare. För mig är Life is Strange en riktig fullträff. Max Caulfield är badass, och jag är väldigt spänd på att spela mer från studion.

2. Pillars of Eternity

iTwRu-oQMGMp.878x0.Z-Z96KYq

Jag var orolig ett tag, faktiskt. När jag fick sätta tänderna i betan för något år sen när det begav sig, trodde jag att Obsidian hade skjutit sig själva i foten. Det hackade, spelsystemet verkade krångligt och jag längtade tillbaka till Baldur’s Gate. Men, efter någon patch så löste sig mycket, och jag började arbeta in mig i spelsystemet igen. Lagom till att hela spelet släpptes var jag helt i sync i vad Obsidian ville visa. Kärleken till klassiska spel som nyss nämnda Baldur’s Gate, Icewind Dale, Planescape: Torment och Arcanum finns där, men Obsidian har lyckas göda nytt liv i ett gammalt spelsätt, utan att helt köra över det heller. Jag har saknat ett spel i den här stilen så länge, och Pillars of Eternity levererar verkligen på alla punkter. Karaktärerna är djupa, har egna personligheter och smågnabbas med varandra titt som tätt. Det finns en myriad av trollformler att prova, legendariska vapen att finna och många strider att utkämpa. Detta kryddat med vackra 3d-målningar i det asymmetriska spelläget, och en hel drös med lore utströsslat i världen, gör Pillars of Eternity till en av 2015 års stora vinnare.

1. The Witcher 3 – Wild Hunt

the-witcher-3-2

Och här har vi då anledningen till varför jag inte hunnit spela så mänga spel under 2015. Från och med maj har jag inte varit disponibel. CD Project Reds magnum opos har fullständigt svalt mig och inte spottat ut mig ännu(är i slutet av save nr 2, efter det hoppas jag bli ”fri”). Jag fastnade för serien redan 2006-2007 när första Witcher kom ut, och har varit serien trogen sedan dess. Jag trodde inte att Wild Hunt skulle bli så mycket bättre än allt som kommit före. Jag hade faktiskt svårt att tro att spelet skulle kunna rå på det på många sätt så fantastiska Dragon Age: Inquistition, men jag hade fel. Witcher 3 har under 2015 krossat allt motstånd, i min bok. Bioware har mycket att lära här. Huvudhistorien är jättebra, det kryllar av starka karaktärer, såväl manliga som kvinnliga, och musiken… MUSIKEN!! Har man följt mig på twitter under året har man nog inte kunnat undgå att jag blivit helt besatt av spelet. Jag brukar inte fastna för open world-spel heller, men just här funkar det så himla, himla bra. Jaga monster-kontrakt, spela gwent, tävla i hästracing, leta efter legendarisk witcher-gear, välj sidor, se konsekvenser PÅ RIKTIGT i spelet, dränk dig i all lore som spelet erbjuder… Jag kan inte tala mig varm nog om det här spelet. Ett spel som flyttade på gränserna, och sen lite till. I mitt tycke det bästa som släpptes 2015, och även ett av det bästa spelen som släppts någonsin.

Everybody’s gone to the Rapture

Yaughton är tomt. Folket som bodde där har inte flyttat, utan snarare har dom bara…försvunnit. Tallrikar står framme på matborden, ölflaskor står på bardisken och bilar står övergivna vid vägkanten. Det är som i första uppdraget i Mass Effect 2 när Sheperd, Miranda och Jacob kommer till Freedoms Progress. Jacob säger då: ”Looks like people just left in the middle of dinner” eller något liknande. Läskigt är det i alla fall, och du som spelare skall ta reda på vad som har hänt.

Spelet är utvecklat av The Chinese Room. Studion ligger även bakom spel som Dear Esther och Amnesia: A Machine for Pigs. Framför allt så satte Dear Esther bolaget på kartan med sitt tunga narrativa driv och fokus på story istället för strider och andra klassiska spelmoment. Spelstudion blir dels hyllade för just detta, men får också nästan lika mycket skit på grund av det. ”Promenadsimulator” kallas spelen av vissa.

everybody-gone-to-the-rapture-e3

Everybody’s gone to the Rapture är inget undantag. Det är inga strider, du använder dig av X-knappen för att interagera med saker i världen och du kan hålla inne R2 för att öka takten i den annars ganska långsamma promenadentakten som du använder dig av. Bland det första du gör är att knäppa på en radio som spelar en gammal inspelning med en röst som säger åt sig att ”follow the lights” eller ”the lights will give you answers” eller något liknande. Alan Wake-vibbar, nästan. När du sedan går omkring i den öde staden så flyger små ljusbollar förbi, och försöker få dig att följa efter. Det är upp till dig om du vill göra det. När du kommer till den delen som ljusskenet guidar dig till så spelas en scen upp, där svaga ljuskonturer av människor har en dialog. Det är på det här sättet du bit för bit får nysta upp mysteriet kring vad som verkligen har hänt i Yaughton.

Som sagt, du kan välja att följa ljusen och få handlingen på så sätt. Men om man är lite mer korkad, som jag, så kan man också bara traska runt planlöst. Gå upp till varje hus för att utforska, strosa runt och lyssna på fågelsång eller bara drömma sig bort i den fantastiska miljön. Faktum är att jag nästan råder till att göra så. Ljusskenen kommer du snubbla över ändå. Jag fick ut väldigt mycket mer av storyn bara genom att traska runt och läsa på lappar eller kolla i bokhyllor osv. Mycket är dolt i plain sight, eller vad man ska säga. Men det är bara min uppfattning. Storyn kommer visa sig, på ett eller annat sätt.

everybodys-gone-to-the-rapture-church_001-1280x720

Jag gillar spelet. Jättemycket. Det tilltalar mig på precis rätt sätt, och jag njuter i stora drag av hur utvecklaren har valt att använda sig av den ljudbild man valt. Vinden som blåser genom träden ger en kuslig stämning hela spelet igenom, och den redan superba ljudbilden förstärks ytterligare av den otroliga musiken spelet igenom. Grafiskt sätt är spelet också långt fram, och PS4:an målar upp otroligt vackra miljöer med stor detaljrikedom. Bara att gå omkring och kolla i alla olika hus, husvagnar och annat ger en stor tillfredsställelse. Husen ser inte likadana ut heller, utan det känns verkligen som att det är olika folk med olika liv och intressen som har bott där.

Med detta sagt så är inte spelet för alla. Många kritiker tycker att spelet är långsamt, att du inte kan interagera med så mycket och att storyn inte ger tillräckligt mycket svar. Bland annat. Jag kan förstå det. Som spel är EGTTR en väldigt ensidig historia. Du kan inte utforska allt, du är låst i vart du kan gå och det enda du egentligen gör är att få en historia uppläst för dig genom att gå från punkt A till punkt B. I en tid av högocktaniga röjarfester som Call of Duty, Witcher 3 och Destiny så kan ju EGTTR te sig som nästan pretentiöst och ”artsy”.

För mig spelar detta dock ingen som helst roll. Jag gillade spelet jättemycket. Stämningen är otroligt bra. Det är kusligt men aldrig skräck, och historien engagerar mig ända till slutet. Jag ska inte säga att jag helt och hållet förstod slutet, men det är heller inget krav från min sida. Jag blev underhållen, jag kommer spela det igen och jag tycker det är värt den dryga 200-lappen det kostar.

Låt oss gå mot Uppryckandet tillsammans!

Incidenten i Böhmen

Det är alltid spännande att få läsa debutromaner. Det är något nytt och spännande när man får ta del av en ny författares första stapplande steg när denne släpper sin första ”riktiga” bok. Incidenten i Böhmen lyckas fånga mig på flera sätt utöver det faktum att det är just en debut jag ska läsa. När jag läser bokens baksida framkommer också att saker som vidskepelse, ockultism och gotisk 1600-tals miljöer kommer förekomma. Något som passar mig som handen i handsken, minst sagt. Förlaget Undrentide har stått för recensionsexemplaret, och jag vill passa på att tacka och bocka för förtroendet. Då åker vi!

bc3b6hmen-test-5

En delegation med jesuiter har försvunnit i närheten av Böhmen, och Vatikanen skickar dit Maximilian, en kyrkans agent, för att luska fram vad som hänt. Ganska snart kommer Maximilian och hans medhjälpare, Bertuccio, fram till att det är något skumt i görningen. Ingen verkar ha sett delegationen eller verkar villiga att hjälpa till att lösa mysteriet. Maximilian, som har personlig anknytning till området, måste gräva djupt för att få några svar av den fåordiga befolkningen. Vi får även följa baronessan Magdalen, som nybliven änka ser sig om efter ett sätt att kunna upprätthålla sin flådiga livsstil efter hennes makes bortgång.

Jag gillar när böcker pendlar mellan olika huvudpersoner. Man får olika syn på liknande saker och det bidrar till en mer dynamisk och varierad läsning. Både Maximilian och Magdalen är intressanta på olika sätt, och det är ofta väldigt bra skött i bytena mellan de båda. Man hinner inte tröttna på den ena innan den andra tar vid, så att säga. Om jag ska gå in på saker som inte riktigt föll mig i smaken så kan man kort och gott säga såhär: Jag gillade inte Maximilian. Nu behövdes inte det då boken i sig var väldigt spännande och händelserik ändå, men något gnagde på mig angående Maximilan. Jag tyckte han kändes överlägsen, lite arrogant och bara rent oskön. Antagligen har Årnfelt skrivit honom som en sorts ”likeable douche” som man ska växa sig fram till att gilla och sympatisera med, men det blev aldrig riktigt så för mig, även när man fick lite mer djup och bakgrund till honom. Sen skulle jag gärna se att boken var lite längre, då 250 sidor kändes…litet.

Men förutom mitt ogillande av Maximilian och att jag gärna skulle sett att boken i sig var större, är boken en riktig höjdare. Magdalen, hennes tjänare Else och Bertuccio är alla välskrivna karaktärer som jag skulle vilja se mer av och veta mer om. Miljön föll mig i smaken direkt, och när det blandas in ockultism och vidskepligt tänk så är jag ofta hemma. Mellan vissa av kapitlen får vi också ta del av en persons anteckningar, vilket bara stärker bilden av den ockulta miljö som författaren strävar efter att förmedla. Jag har väldigt lätt att föreställa mig hur det ser ut i boken. Om det beror på att Årnfelt skriver så målande och självklart eller att jag slukar avsnitt efter avsnitt av Penny Dreadful just nu vet jag inte. Förmodligen en blanding av de båda, men jag gillar verkligen hur Årnfelt skriver. Hoppas på fler böcker i den här miljön, då det känns som den ligger rätt i tiden. Ännu ett spännande namn att lägga till i den nya, svenska fantastikhimlen!